Emilia Galotti på Stadsteatern

Lättjefullt ligger furst Gonzaga (Johannes Bah Kuhnke) och plockar med de ärenden han fått in från sina undersåtar. Hans betjänt Battista (Bengt Järnblad) kommer och går med nya uppgifter som fursten struntar i som han vill. Nyckfullt godkänner han en petition och ignorerar budet som väntar på svar. Sedan kliver han ur sin silverskimrande morgonrock och i sina officiella kläder, med påsytt glittrande mönster vackrare än den finaste klänningen min Barbiedocka hade. Det är inte bara de vackra kläderna och de erotiska drömmarna som påminner om stämningen i TV-serien The Tudors; fursten själv är ett bortskämt barn med skrämmande mycket makt över sitt folk.

Perspektivet och detaljerna i rummet är uppmålade med vit krita mot svart bakgrund. Det visar att strukturerna i samhällslivet är sociala konstruktioner, uppritade av någon med makten att definiera gränserna. Man har kommit överens om att följa reglerna, men är de rättvisa för alla eller bara för härskarna? Den sparsamma scenografin säger mycket men låter också aktörerna framstå ännu tydligare, till exempel Åke Lundqvist i sin korta men intensiva insats som tjänstemannen Rota, sorgsen över furstens godtycklighet.

En annan roll som tydligt står fram är furstens kammarherre och kumpan, Marinelli. Andreas Kundler spelar honom strålande väl; han skulle lätt kunnat framstå som en lismande orm, men istället är han hård och knivskarp, alltid redo med en lögn eller en ny intrig för att klara sitt och furstens skinn. Det är han som med ord vränger verkligheten till den sanning som passar honom bäst, det är han som med en krita målar upp nya dörrar och luckor på de svarta väggarna när han behöver det. En av de bästa scenerna i pjäsen är hans uppgörelse med den åtrådda Emilia Galottis mor Claudia Galotti, spelad av den underbara Lena T Hansson. Claudia Galotti förstår vad som håller på att hända, och förstår likaså när Marinelli försöker kollra bort henne. De båda möter varandra med undertryckt raseri och blixtrande intellekt, och det är ett nöje att se dem, delvis för att det är skönt att se en kvinna få vara intelligent, modig och stark i en pjäs från 1700-talet.

När handlingen börjar hetta till gör så furstens nyss bortglömda älskarinna entré, grevinnan Orsina (Petronella Barker). Åh nej, ett galet fruntimmer som drar uppmärksamheten från huvudpersonen, den vackra Emilia Galotti, så pinsamt! Men hennes roll som övergiven och bortglömd blir inte ett sorgligt skämt att skratta generat åt. Inte heller henne kan Marinelli kollra bort med sina ordvrängningar, och precis som med Claudia Galotti växer hennes ilska till en iskall vrede när hon förstår vidden av Marinellis och furstens intriger. Hennes längtan efter rättvisa och hämnd driver handlingen till sitt hemskt slut. För även den unga åtrådda Emilia Galotti (Kirsti Stubø) ser hur hon inte bara förlorat sin älskade greve Appiani (Kalle Malmberg) på grund av grevens åtrå, hon ser nu hur hon själv kommer att antingen bli förförd av fursten eller inlåst i kloster av sin far, och inget av det kommer att vara hennes eget val. Det enda val som helt och fullt är hennes eget är att ta sitt liv, som en protest och som en kvinnas hjältedöd inför ett övermäktigt öde. Det är tragiskt, men går inte att undvika.

Foto: Petra Hellberg

Pjäsen spelas utan paus i två timmar och en kvart. Det är bra, för då tappar man inte tempo, utan de intensiva scenerna följer tätt på varandra. Språket är ledigt men ändå seriöst, skådespelarna är bra, och historien av moral som bryts mot egenmäktiga krav på andra är full av intelligenta och tänkvärda diskussioner. Jag hoppas att fler tar sig tid att se den här kloka och spännande uppsättningen. Det är den absolut värd.

Länk till Stadsteaterns sida om Emilia Galotti