Dollhouse

Efter Buffy the Vampire Slayer är vi många som älskar Joss Whedon för hans förmåga att skapa spännande historier om kampen mellan gott och ont, men där de mänskliga känslorna ändå förblir viktigast under alla övernaturliga hot och överraskningar som väntar. Jag hör inte till dem som saknar Firefly, hans westernserie i rymdmiljö som fick läggas ned efter bara en säsong, så jag tror inte att han är ofelbar. Men jag blev ändå nyfiken så fort jag fick höra om Dollhouse, serien han drömde ihop under en lunch med Eliza Dushku. Ett hemligt centrum med människor som programmerades in med nya personligheter och skickades ut på uppdrag, det lät som Alias men ännu bättre.

Eliza Dushkus roll som Faith i BtVS tyckte jag om så mycket att jag följde henne i den förbisedda (och nedlagda) serien Tru Calling. Hon är en mycket fysisk skådespelerska, men det är inte bara kroppslig styrka hon visar i Dollhouse under sitt kodnamn Echo. Jag låter kanske småförälskad när jag säger att jag tycker att hon är så vacker, med sina stora ögon och fylliga läppar som passar bra i såväl starkt rött läppstift som bubbelgumsrosa läppglans. På ett ögonblick kan hennes anletsdrag hårdna till förakt, men vad vi får se gång på gång när Dollhouse börjar är Echos oskyldiga, tillitsfulla blick när hon vaknar upp efter ett uppdrag, eller när hon programmerats att älska någon förbehållslöst.

Ja, till vad bokar man en "doll"? Självklart är det vanligaste av allt att en rik man beställer en vacker ung flicka. Men ofta inte (bara) till sina sexuella fantasier, utan väl så ofta för att få uppleva total hängivenhet och kärlek. Och äventyr. Vill du ha en flickvän att klättra i berg med för en dag, så får du en fysiskt stark tjej som älskar friluftsliv (och dig).

Varje docka har en handler, en övervakare som finns med i bakgrunden för att se till att uppdraget inte går snett. När uppdraget är över kommer övervakaren fram till dockan och säger att det är dags för hans/hennes "treatment". Varje docka är programmerad att lita på sin övervakare, och att villigt gå till sin behandling, vare sig han/hon är i aktivt eller passivt tillstånd. Tillsammans med sin övervakare återvänder dockan till dockhuset, sätter sig i en stol, får sin behandling - och vaknar upp utan ett endaste minne av vad som nyss har hänt. Det är hjärtskärande av flera anledningar att se Eliza Dushku dansa tillbaka till dockhuset medan hon berättar för sin övervakare Boyd att hon är kär, äntligen har hon funnit den äkta kärleken! Tio minuter senare är alla känslorna borta.

När dockorna inte är ute på uppdrag lever de ett stillsamt drönarliv i dockhusets harmoniskt inredda lokaler. De gör yoga, simmar och äter frukt. Och det är allt de vet om. De är mer oskuldsfulla än barn. De målar med vattenfärg och pratar om att jordgubbar är gott. Åh, det verkar som ett behagligt liv... så länge de kan lita på att de som har ett medvetande skyddar deras kroppar under uppdragen, och deras personligheter som är lagrade på annan plats.

Som sagt trodde jag att Dollhouse skulle bli en serie som fokuserade på de actionspäckade uppdragen som dockorna sändes ut på. Men snart märkte jag att det som hände "bakom draperiet", inne i dockhuset, var mer spännande än allt annat. Steg för steg uppdagades att Echo inte var den enda dockan, utan att hon hade några dockvänner i dockhuset, och därefter att dockhuset innehöll fler dockor än bara de vi fått se. Steg för steg uppenbarades även större och mer avancerade intriger och sidospår.

Till skillnad från andra manusförfattare, som slänger in några mystiska händelser för stämningens skull, och fläskar på med fler mysterier för att slippa lösa de första gåtorna, kan man lita på Joss Whedon. Fastän han säger att han hittade på mycket längs vägen i DVD:ns extramaterial, vet man att han har en plan från början, att han tar upp trådar ända från de allra första avsnitten och knyter ihop dem på slutet. Det finns några saker jag funderar på, mest av allt förstås hur tekniken med att kopiera och radera minnen och placera in nya i hjärnan kan fungera. Men det var lätt för mig att bara acceptera det som en förutsättning för serien, för i övrigt hängde logiken ihop väldigt väl.

Skådespelarna till de viktigaste rollerna i serien är otroligt väl utvalda. Fastän jag känner igen dem från andra TV-serier finns det inget tvivel om deras roller i Dollhouse. Harry Lennix, som spelade den amerikanske presidenten i Little Britain USA, är stadig i rollen som Echos övervakare. Tahmoh Penikett var en av mina favoriter i Battlestar Galactica, och jag var glad att se honom i Dollhouse. Som polisen Paul Ballard som söker efter sanningen i ryktena om Dollhouse var det meningen att han skulle förpassas ut efter ett avsnitt, men precis som i BSG älskade kameran Penikett så mycket att han fick stanna och bli en viktig del i persongalleriet.

Jag tyckte aldrig om Amy Ackers roll som nipprig allt-i-allo-vetenskapskunnig i Angel, men som Dr. Saunders i Dollhouse är hon skarp, hård och litet skrämmande. Det gillar jag. Från Firefly glider sedan Alan Tudyk in i en viktig roll. Enver Gjokaj hade jag aldrig sett på TV förut, men efter Dollhouse vill jag se mycket mer av honom! Både han och hans roll utvecklas fantastiskt under serien, och det är ett rent nöje. (En av anledningarna till den här namedroppingen är att ni skall slippa slå upp personerna på imdb.com och råka ut för spoilers.)

I DVD-boxen finns pilotavsnittet till Dollhouse. Det heter Echo och visades aldrig på TV. Som tur var såg jag det inte förrän sist, efter att jag sett hela första säsongen och alla extrascener som jag sög i mig som godis. De viktigaste scenerna från piloten användes på nödvändiga ställen under säsongen, och på så sätt fick en del av bihandlingarna utvecklas långsammare och bli större och bättre överraskningar. Jag har aldrig orkat se extramaterialet ens till de andra serier jag älskar, men efter första säsongen av Dollhouse kunde jag bara inte få nog. De bortklippta scenerna innehåller sidohistorier som det inte alltid blev något av, men som ändå ger fördjupning åt ramhandlingen.

Som sagt, del två. Jag hade trott att Dollhouse skulle handla om uppdragen och de skickades ut på. Och i säsong två var det just så det blev. Uppdragen blev mer och mer fantastiska: Echo gifter sig! Echo har ett barn! Man tog också in ännu mer spännande gästskådespelare: Keith Carradine, Alexis Denisof, Summer Glau och den ende mannen i BSG som är mer attraktiv än Tahmoh Penikett, nämligen Jamie Bamber - tackfördettackfördet! Men efter de knivskarpa och oroande kontrasterna i första säsongen, och den perfekta balansen mellan oskuld och cynism, kunde inte de första avsnitten av säsong två nå upp till samma höjder. Det är orättvist. Hade jag inte haft säsong ett att jämföra med, skulle jag utan tvivel varit klistrad vid rutan, för andra säsongen av Dollhouse är ändå mycket bättre än det mesta som visas på TV idag.

Men snart var jag fast igen. Kaoset i säsong två medförde nya utmaningar, och nya konspirationer att försöka undergräva. Mer av dockhusets struktur och bakgrund förklaras och utforskas, och den glimt vi fick av framtiden, är den verkligen sann? Vad kan vi göra för att stoppa apokalypsen?

Under en intensiv december såg jag upp till två avsnitt nästan varje dag av Dollhouse. Serien som jag längtat efter så länge visade sig vara ännu bättre än jag vågat hoppas på. Hela tiden visste jag om att den redan var nedlagd, och att två korta säsonger vad allt jag hade att få. Efter att ha följt serien till slut är jag omtumlad och nöjd. Tack vare att jag nogsamt undvikit spoilers fick jag nya överraskningar varje dag, i en väl uttänkt historia som hängde ihop i alla detaljer. Serien fick ett värdigt slut, och stämningen i Dollhouse kommer jag inte att glömma på länge än.

- Did I fall asleep?
- For a little while.
- Shall I go now?
- If you like.