Akropolis i Aten

Över mångmiljonstaden Aten reser sig Akropolisklippan med Parthenontemplet och kan ses från många platser i staden. Att gå uppför klipporna till Parthenon är inte så tungt som det kan se ut från den brantaste sidan, för det finns breda stenlagda trappor med lagom avpassade steg största biten, och det finns andra helgedomar och Dionysosteatern att stanna upp och titta på under vägen. Dionysosteatern, vilken teater! Byggd 500 f Kr på sydsidan av Akropolisklippan kan den ta emot 17000 besökare. Tänk så många verk som spelats där för så länge sedan. Hur många av våra förfäder träffades där och blev förälskade? Vilka var skådespelarna? Var de omsvärmade, hade de rampfeber, slogs de på krogen efter en föreställning?

Skyltar dirigerar med jämna mellanrum besökare att välja en slinga på vägen upp och en annan på vägen ned. Jag antar att det är nödvändigt att tänka på under högsäsongen när klippan myllrar av turister. När man kommer i januari är vi besökare så få att man kan flanera åt vilket håll man vill, stanna upp och se templen så länge man vill och med fri sikt. Nackdelen är att det kan vara molnigt och duggregna, som när jag var där. Det var inget som störde mig just då, men när jag jämförde med ett annat tempel jag besökte senare i bättre väder, önskar jag att jag hade fått se de magnifika pelarna i solljus och skuggorna de kastar.

Propyléerna är portalbyggnaden genom vilken man träder in till tempelområdet högst uppe på den plana klippan. Nästan alla byggnader är under renovering, och man ser byggnadsställningar, arbetsverktyg och ett par grovarbetare. Jag vet inte hur mycket som man har tänkt att restaurera och hur det kommer att se ut efteråt. Skall de bevara det som är intakt och bygga på så att det ser ut som under områdets glansdagar? Jag är inte säker på att det blir bättre än att låta ruinerna stå kvar som de är, även om det säkert vore en mäktig känsla att gå bland de stora, vackra templen och med hjärtat i halsgropen tänka sig att man är på väg för att offra en gris för att få ett bättre kärleksliv...

Precis nedanför klippan ligger Akropolismuséet med sin läckra fasad av glasrutor tonade i svart. Mest imponerande är rekonstruktionen av friserna längs Parthenontemplets sidor, placerade utåt i en rektangel som om de satt kvar på Parthenon, men i ögonhöjd för oss som inte är lika upphöjda som de grekiska gudarna. Vilka scener, och så fantastiskt välgjorda figurerna är! Som tur är var de väldokumenterade i ord och bild innan överbeskyddande engelsmän plockade ned dem och förde dem till England, där de ännu är kvar. Annars är det litet komiskt att se att när det enda som är kvar är en (halvmeterstor) tå, så har de ändå lyckats rekonstruera jätten som den satt på, och hur han vrider sig i sin dödsscen. Och det utan DNA! Och det är också fantastiskt att så mycket har bevarats trots flera attacker och plundringar av Aten under århundradena, arméer som använde templen som krutlager och fromma kristna som byggde om alla tempel till kyrkor. Muséet är placerat så att man vid ena långsidan av frisen kan vända sig om och tydligt se Parthenon uppe på Akropolis. Det är snyggt!

På muséets nedre våningar finns fler statyer och mindre fynd som skålar, amoforor och leksaksfigurer, de flesta från åren 500-400 f Kr, eran då Akropolis bebyggdes. Precis som vid templen uppe på klippan finns det faktiskt inte så mycket information om fynden mer än från vilken tidsperiod de kommer. Jag hade gärna velat ha fler berättelser om vad föremålet har använts till. Om man går till muséet är det en god idé att ha med en egen guidebok. Säkert kan man hitta någon bra i museishoppen. Så listig var inte jag, tyvärr, men i efterhand fick jag låna en bok som en vän hade köpt, och den var riktigt bra! Den innehöll helsidesbilder på (de orestaurerade) templen på Akropolis och även några andra runt om i staden. Till varje bild fanns ett transparent blad, och när man vek ned det bladet såg man hur byggnaden sett ut när det var nybyggt. Det gillade jag riktigt mycket! Man kunde skapa sig en känsla av hur det var tänkt att se ut, och ändå få se det som är kvar av vad människor baxade uppför klippan utan hjälp av lastbilar och lyftkranar för över två och ett halvt tusen år sedan. Det är svindlande att tänka på. Vad vi människor kan!