onsdag 5 december 2007

Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector


Det finns människor som lever obemärkta liv, omedvetna om sitt eget värde och utan en plan för sin framtid. Jag skulle gärna vilja läsa mer om dem, om inte annat så för att även de förtjänar att fästas på papper och uppmärksammas. Men här har den stackars talanglösa maskinskriverskan Macabéa hamnat i händerna på en självgod och okänslig författare, Rodrigo S.M., som manar fram hennes liv, så som han föreställer sig det.

Det är historien om hur hennes liv skall berättas, som vi kan läsa i Clarice Lispectors bok. Men de första tjugo sidorna kretsar kring Raimundos egna resonemang innan han ens börjat fästa flickans liv på papper. Med utgångspunkt i en hemmaknåpad kosmologi, över sin egna kompetenta förträfflighet, landar Raimundo i hur väl han känner flickans hela liv, efter att ha mött hennes blick ett ögonblick på gatan. Ja, han känner henne bättre än hon själv, eftersom hon är så dum och aningslös om både sig själv och omvärlden.

Raimundo radar upp hennes liv i idel motsägelsefulla sentenser. Än berättar han att Macabéa inte har några drömmar, några sidor senare berättar hon för sin arbetskamrat att hon skulle vilja vara Greta Garbo. I förbigående nämns att hon då och då köper en blomma till sig själv, att hon går på bio en gång i veckan, och att hon köper ett rött läppstift istället för de rosa hon brukat använda. Att författaren inte ser, eller lägger in, betydelser i detta mycket tidigare i berättelsen, visar mer på brist på fantasi hos honom än hos Macabéa.

Till saken hör att författaren betraktar sitt subjekt ömsom medlidsamt, ömsom nedlåtande. Ja, oftast nedlåtande, även om han nog inte förstår det själv. Hans metod att framställa fattiga och inte alltför intelligenta människor resulterar i rena nidbilder av hur de sämre lottade kan tänkas bete sig. Är boken Lispectors drift med priviligerade åskådare som tror att de kan se rakt igenom andras motiv och tankar? I så fall tycker jag att den är omständlig, onödig och rent av
respektlös mot lilla Macabéa, fastän hon inte ens finns. Jag tycker inte heller att tankeflödet och meta-berättelsen är särskilt bra utförda. Då har de noveller jag nyligen läst hanterat de berörda aspekterna (alienation, frånvaro av självreflektion, olika medvetandeplan) bättre.

Jag tror inte att läsningen av Stjärnans ögonblick försurades av att jag hade höga förväntningar på den sedan många år. Tvärtom tror jag att det var det som fick mig att ta boken på mer allvar än vad jag skulle gjort annars. I efterordet läser jag att meningarna alltid varit delade angående Lispectors verk. Jag får (för ögonblicket) sälla mig till den halvan som inte hyllar henne. Hennes reflektioner kring ett verks tillblivelseögonblick engagerar mig inte, utan tråkar snarare ut mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar