söndag 9 december 2007

De ondas kloster av PC Jersild

Det är en hisnande och hemsk historia PC Jersild berättar. Den tar sin början under 1100-talets sista år, och slutar i vår tid, eller snarare i en möjlig tid några år efter vår tid. Först får vi veta historiska detaljer som rör hur det gick till när det som nu är Stockholm växte fram. Därefter riktas ljuset på några människor, främst tre lekmannabröder som skapar den historia som grävs ut i bokens andra del.

Av olika skäl sluter sig tre män samman, för att i praktiskt arbete men helt utan ord söka sig närmare Gud. Deras meditationsstunder för dem otroligt nog till en gemensam uppfattning om människans frälsningsväg, en radikal eskatologi som går på tvärs med Kyrkans ord. Likt tidiga reformatörer förkastar den samtida kyrkans roll, och ser en kallelse som skrämmande nog inte bara inbegriper deras egna liv.

Tanken som slagit rot hos dem är att människans egna försök till botfärdighet inte bara är fåfängliga utan rent utav falska. Där kyrkan predikat hopp om frälsning, vill de medvetet utrota allt hopp om försoning för sig själva. Att ta ett liv, sitt eget såväl som någon annans, är en stor synd för vilken Kyrkan inte hade någon förlåtelse, och det är vad bröderna riktar in sig på, efter att de utvidgat sin krets från tre till fem. Därigenom skulle även de fem barn som påtvingas sitt martyrskap genom brödernas (utifrån sett onda) försorg föras närmare himmelen.

Efter att vi fått följa det hårda livet för de fem unga pojkar som förmodas bli brödernas offer, går handlingen över i nutid. Vi får följa anteckningarna hos mannen som leder utgrävningen av platsen för ovanstående gravplats. Han berättar kort och i mycket konkreta ordalag om såväl turerna kring tillstånd, ansvar och ekonomi för att genomföra undersökningarna, som vad som hittas på platsen. Det korthuggna språket hindrar inte att beskrivningarna av fynden målar upp pojkarnas slut i all sin gräslighet. Det krävs inte mycket fantasi för att tänka sig vad som hänt, och med bakgrundshistorian från första delen ligger man som läsare steget före arkeologteamet. Mot slutet spretar berättelsen ut åt olika håll litet i onödan, tycker jag, men det förtar inte helhetsintrycket av en tät, spännande och sorglig saga med en början för åttahundra år sedan.

2 kommentarer:

  1. Ah! Ja, den här var bra minns jag. Läste den för några år sedan, och rekommenderade den sedan till ett par personer. Men jag fick sedan höra att den var lite för hemsk för vissa. ;-)

    SvaraRadera
  2. Ja, trots att språket är så torrt och sakligt i den andra delen, så löper ju fantasin iväg. Och eländesskildringarna i första delen är ganska deprimerande. Jo, man får nog tänka på vem man rekommenderar den här boken.

    SvaraRadera