Megalopolis

När man ser en del filmer från förra seklets början kan man uppskatta dem inte bara trots överdramatiska scener och alltför hastiga hopp i handlingen, utan just på grund av dem. Den strömlinjeformning som tagit över så gott som alla filmatiseringar står visserligen för en professionalisering som gör att detaljer inte går förlorade och att handlingen trummas hem, men ger mindre utrymme åt regissörens personliga uttryck. Efter en lång karriär av hyllade filmer tar sig Francis Ford Coppola friheten att ge världen en film om en vision av världen i andan av stora regissörer som Fritz Lang. Megalopolis är en tydlig utvidgning av den banbrytande Metropolis, med ljuvlig art deco-estetik, handgjorda modeller av en framtidsstad och en elit som lever åtskild från en kämpande skara på botten.

Men historien är också ett antikt drama placerat i modern tid, med namn som Cesar Catilina, Cicero och Crassus i staden/världsstaden New York omdöpt till New Rome. Hur gick det till när romarriket föll? Hur kommer vår civilisation att falla, och går det att undvika? Dekadensen kastas i våra ansikten i de första scenerna, och utsvävningarna hos de bortskämda barnen och barnbarnen till stadens härskare lär sticka i ögonen inte bara på de många medellösa medborgarna.

Filmens huvudpersoner tillika huvudmotståndare presenteras i en medvetet svajig scenkonstruktion, med teaterviskningar om deras bakgrund och ställning, och gester som är dramatiska på ett litet naivt överdrivet sätt, så som vi kan se hos skådespelarna i filmens barndom. Eller är det vedertagna sättet att bete sig i vardag och offentlighet i den verklighet vi får se, kanske är Coppolas film verkligen en blick in i en annan tid? I vilket fall som helst är det styltiga agerandet uppenbart ett medvetet val, liksom de snabba vändningarna i filmens handling och övertydlig symbolik som när stadens statyer av Rättvisan och andra dygder vrider sig, gråter och kollapsar.

Vare sig dekadensen är uppenbar eller dold höljer sig alla i den bemedlade klassen i dyrbara kläder med detaljer från antiken, men agerar och kommenterar med moderna tiders cynism. En av aktörerna är dock en man med visioner om en bättre värld, Cesar Catilina som fick Nobelpriset för upptäckten av det fantastiska materialet megalon. Med det vill han bygga en bättre stad, en blomstrande solarpunk-dröm med parker och rum för alla som nu bor i slum. Men hans position på New Romes Designkontor är häftigt ifrågasatt av dem som vill behålla status quo med sig själva på toppen.

Filmen Megalopolis är överlastad med filmiska grepp som använts och förkastats under filmhistorien: röriga scener som förmedlar berusning, överdramatisk filmmusik, bildmontage med hastigt växlande scener, en kommenterande berättarröst, tre parallella bilder på bioduken som glider i varandra, huvudpersonens huvud svävande fritt över en bakgrund av händelser, mirakelvändningar och en alltför snabb och enkel upplösning. Det är just denna överlastning som driver hem styrkan i att låta en kompetent filmskapares vision löpa fritt. Många kommer att hata filmen, andra kommer liksom jag att bli lyckliga av den ohejdbara kraften och den översvämmande kreativiteten. 

The Shape of Things to Come av H. G. Wells

The Dream Book of Dr Philip Raven är skepnaden under vilken H. G. Wells presenterar en historia om världens utveckling från 1930-talet och fram till år 2106. Sagde Dr Raven skall ha intresserat sig för Wells berättelse om tidsresor och att se in i framtiden och diskuterat det med honom, så efter hans frånfälle år 1930 föll manuskriptet i H. G. Wells händer.

Boken börjar med att ganska gediget grunda sin historia i samtiden för dess utgivning, 1933, med ett par tillbakablickar till andra signifikanta historiska händelser som Westfaliska freden och Versaillesfördraget. Helt riktigt extrapolerar Wells från missnöjet från den tyska sidan och rörelser i samtiden, nazism i Tyskland och fascism i Italien. Det uppstår till och med ett krig, utlöst av misstag i ett spänt läge av att en nazist skjuter en polsk-judisk man. Men trots att detta krig drar in ett antal europeiska länder växer det inte till ett världskrig - i boken finns det bara ett Världskrig.

Efterverkningarna av det kriget och de följande oroligheterna blir grymma då inga stater förmår att bygga upp sina samhällen igen. Fattigdom, arbetslöshet, personrån och andra brott plågar befolkningen runt om i världen till den grad att man ändrar sitt beteende i offentligheten, men därefter också till att skydda sig så väl att rån blir lönlösa och brottsfrekvensen går ned.

Det är ofta intressant att läsa visioner om framtiden från gångna tider, eller kanske snarare att utläsa dem från den science fiction som skrevs då. Tongångarna från The Shape of Things to Come är litet svårare att smälta då de är så auktoritativt skrivna - det är ju en historiebok, som konstaterar fakta - men med facit i handen har tagit så fel. Det gäller även då man bortser från konkreta skillnader i historiska händelser och istället bara ser på vad vi lärt oss om människans natur under 1900-talet och framåt. Det är många gånger som Wells frammanar en mänsklighet som när den blir upplyst utan större motstånd lägger ifrån sig dåliga vanor, slutar kriga och råna varandra, och med hjälp av vetenskaplig undervisning når en högre grad av förfining som sedan under rätt ledning stabiliseras och håller i sig år efter år.

Denna rätta lednings tillkomst är också svårsmält av flera anledningar. H. G. Wells nittonhundratal bjuder på delvis raka motsatsen till vad vi faktiskt fick: sammanbrott i kommunikationer som telegrafi och telefoni, nedgång för fotograferandet och förfallande tågnät (OK, ett rätt där). Istället bildas en allians av rådiga piloter från hela världen (det vill säga Europa och Amerika), vilken utvecklas till ett Dictatorship of the Air. Men en välvillig diktatur! Medelst gaser som söver ned men inte dödar tar denna sammanslutning makten över hela världen, skapar en världsregering, förbjuder religioner och profit, river och bygger om alla städer, och lotsar mänskligheten till sitt upphöjda slutmål. Allt detta utan större eller särskilt blodiga protester. Vad vet jag, jag är ju bara kvinna, och efter att vi fick rösträtt så bidrog vi faktiskt inte alls till politik eller vetenskap. Men låt mig säga att trots att resan mot en klok och upplyst världsmedborgare låter tilltalande så är den stillsamma, enhetliga världen som målas upp inte alls lockande.

Nattvak på Göteborgs Stadsteater

Som vandringssägner att förfasa sig över sprider de sig, berättelserna om helikopterföräldrar och bortklemade unga vuxna. Nu verkar det vara en dylik familj som Alejandro Leiva Wenger ställer på scenen i pjäsen Nattvak. Resan till den prestigefyllda konferensen ställer Alice in för att kunna följa med sonen Elvin till utvecklingssamtalet han skall ha på sitt jobb. Överbeskyddande är bara förnamnet till hur Alice pysslar om och stängslar in sin hemmaboende son. Han som är så smart och skötsam - behöver hon verkligen lägga sig i alla detaljer i hans liv?

Elvin är visserligen fortfarande skör efter den svåra olyckan han var med om för något år sedan, men Alice övervakar honom i så hög grad att även pappan Noa tycker att hon överdriver. I familjens närhet finns vännen Vera som Noa kan diskutera sina farhågor med... och också har ett förhållande med. Vera är en fast punkt av normalitet men också en kil som hotar att slå sönder familjen. 

När Elvin blir kär i Ellen på jobbet och vill flytta ihop med henne rusar Alice beskyddarinstinkt upp i högvarv. Hon börjar avslöja vidden av Elvins svåra skador och rehabilitering - eller gör hon det? Det är inte riktigt samma historia som de olika personerna får höra, och ju längre handlingen fortgår, desto mer osäkert blir det vad som är sanning.

Då och då under första halvan av pjäsen lider handlingen och replikskiftena av att vara för överlastade och samtidigt banala, men allt eftersom motsägelserna blir fler och förvirringen hos de inblandade tilltar blir det en styrka. Det beror till stor del på inlevelsen hos Magdalena Eshaya som spelar Alice. Även den av alla så uppmärksammade Elvin spelas fint av Odin Romanus. Kring det snurrande matbordet utspelar sig ett spännande drama på mer än liv och död.

Länk till Göteborgs Stadsteaters sida om Nattvak

Foto: Ola Kjelbye

Fantasmas

Julio Torres liv är som en dröm från 80-talet. TV-serien Fantasmas är tydligt inspelad i studiomiljö, inte riktigt tillräckligt ljussatt och med en kameralins som gör allt suddigt, och det är precis det som gör den lik en underbar dröm. Julio är en influencer och i hans värld har alla hans vänner likadana (halv-)glamourösa jobb när de inte är ute och festar. Redan från början har Julio inte bara en assistent, den runda roboten Bibo, utan även den magnifika Vanesja med garderob, makeup och kroppsspråk som inte står Joan Collins i Dynasty efter.

Livet är till största delen bekymmerslöst men krångel från den byråkratiska omvärlden letar sig in ibland, ofta i form av krav på "Proof of existence", en form av ID-kort som Julio bara vägrar att skaffa. Ramhandlingen är att Julio letar efter ett ultradyrt snäckörhänge med juveler som han impulsköpte för att genast förlora under en utekväll. Dessutom behöver han skaffa en lägenhet men då måste han ju ha Proof of existence - hur kan han komma runt det?

Av och till blir Julios till största delen gulliga navelskådande litet repetitivt, men Fantasmas är ju också bräddfylld av fantastiskt påhittiga sidohistorier, rena fantasier som får liv och hamnar i fokus ett tag, ofta framförda av de många kändisar som gör cameos. Ett tidigt exempel är när bokstaven Q ifrågasätter sin tidiga plats i alfabetet och tycker att han borde vara närmare de andra spännande bokstäverna X, Y och Z. Q spelas ypperligt av Steve Buscemi och den här utvikningen är fantastiskt rolig. 

Helt fascinerande är den tredje assistenten som träder in i Julios liv, sociala medier-experten Pirulinpinpina. Hon ser ut som en taffligt hemmagjord smurf, talar med ASMR-röst, är mycket bestämd om sin integritet och tar $500 för sina korta truismer.

Julio Torres värld är en underbar 80-talsdröm att gå vilse i och önska att man fick stanna kvar.

Pandora's Star av Peter F. Hamilton

Året är 2380, och tack vare ett väl utvecklat system med maskhål i rymden har mänskligheten spridit ut sig över flera planeter med tyngdkraft och miljö kompatibel med människokroppar. En annan teknologi man har utvecklat är avancerad rejuvenering så att en person efter sjuttio-åttio år kan "börja om" som en frisk, stark tjugoåring. För övrigt finns också en teknik för att spara ned och återföra en människas minnen, så någon som dör kan återupplivas medelst inympande av minnena i en framodlad klon.

Men det är inte teknologi och infodumpar som är fokus i Peter F. Hamiltons bok Pandora's Star. Handlingen flyttas mellan olika planeter med olika karaktär och invånare, och mellan människor (inte bara människor) med ytterst diverse mål och motivation i sina liv. Med sinne för miljöskildringar, människors personligheter och framför allt spännande scener tar sig Hamilton på de många sidorna (1143 i min upplaga) tid att presentera det varierade universum som människan nu lever i, och hur de ovan listade teknikerna har förändrat vardagen, sammanhållningen och politiken. I tre kolonisationsvågor har olika grupper byggt samhällen efter olika ideal, och skillnaderna består trots eller kanske på grund av att det är så lätt att resa från en planet till en annan via maskhålen.

Under sin expansion ut i galaxen har mänskligheten funnit andra livsformer av mycket skilda slag. De är inte avvisande eller aggressiva, men ändå så annorlunda att umgänget med dem sker i utkanten av mänsklighetens huvudsakliga liv. Den till synes lågteknologiska livsformen Silfen med sin lekfullhet och förmåga att försvinna till skogs på egna vägar visar sig motsvara såväl alver som grey aliens i människans berättelser genom århundradena. En av huvudhistorierna i boken följer dem som försöker följa Silfen för att lära sig mer av vad de talar om. Även under de värsta strapatserna är de episoderna ett välkommet avbrott i den oroväckande huvudhandlingen, där en extremt expansionsinriktad livsform får korn på mänskligheten och dess befolkade planeter. För som det visar sig finns det civilisationer som inte har en tanke på att samexistera med andra, utan söker att utplåna allt i sin väg.

Elvahundrafyrtiotre sidor känns mycket, men det är som sagt det digra omfånget på boken som ger Hamilton chansen att måla upp en bred bild av en levande galax, såväl på planetnivå som i enskilda individers liv. Intergalaktiska konspirationer och politiska diskussioner varvas in utan att bli tekniska och tråkiga, och efter hand framgår trådarna i väven utan att helt skingra några av de större mysterierna. Att nästa bok i serien är minst lika tjock som Pandora's Star är inget som avskräcker, tvärtom ser jag fram emot att läsa vidare.

Herr Arnes Penningar på Folkoperan

Innan livet knappt hunnit börja stacks hon ihjäl, Sigrid på Solberga prästgård. Även för fostersystern Elsalill som med blotta förskräckelsen överlevde rånmordet på familjen är livet som hon känner det slut. Drömmarna om ett lyckligt liv på ett slott som hon delade med Sigrid kommer att grusas i ett liv som fiskrenserska i Marstrand. 

Peter Nordahl inleder operan Herr Arnes Penningar med en lång ouvertyr som orkestern spelar sittande bland gungande vågor. Dramatiken är stark redan från början, när Sigrid berättar om den otäcka dröm som förebådar vad som kommer att hända familjen. Elsalills glada, oskyldiga blick på världen grumlas när hon får se sin fostersyster huggas i hjärtat och dö, och de hårt arbetande fiskrenserskorna är snabba med att hänga på henne ett blodigt förkläde för att dra in henne i arbetsstyrkan innan tårarna hunnit torka.

Men där finns ju en stilig man, Sir Archie som tillsammans med vännen Sir Reginald och hundra soldater skall återvända till Skottland när islossningen låter skeppen lämna hamnen igen. När Elsalill och Sir Archie möts växer det fram en stark men ödesdiger förälskelse. Deras duett har litet Danny Elfman-känsla men med undertoner som är kusliga på riktigt. För Sir Archie är en av de två männen som mördade Elsalills familj, och när hon berättar att hon inte såg mördarnas ansikten fylls han av blandade känslor - atttraktion, oro för att bli avslöjad, till och med ånger och en önskan att gottgöra sitt brott genom att ge Elsalill ett lyckligt liv. Och Elsalill längtar efter att lämna sorgen bakom sig och få komma till ett fint slott i Skottland.

Dock är hinnan mellan liv och död tunn i den här berättelsen, särskilt för Sigrid som vill - och inte vill - uppmana Elsalill att söka rättvisa för de mördade. I nedblodad nattsärk och mörkt hängande hår tvistar hon först med sig själv - varför ligger det på henne att gå igen och tvinga sin fostersyster att hämnas, de är ju båda unga flickor som borde få slippa sådana tunga bördor. Tvekan och skräck känner också Elsalill när hon ser, hör och känner sin älskade syster Sigrid från andra sidan graven. Sagan blir rikare av att den lyfter fram allas tvivel inför sina egna handlingar, och låter oss se hur såväl Elsalill som Sir Archie köpslår med sina samveten för att kanske ändå få välja kärleken och den enklare vägen till ett liv i rikedom. 

Den välbyggda scenografin manar enkelt fram snöfall över Marstrand, den pressande närheten till havet, och masten på båten som inte kan kasta loss. Musiken är stark, dramatisk och personlig från scen till scen, och de ypperliga sångarna och musikerna framför den med stor inlevelse. Det är fint att Selma Lagerlöfs fantastiska berättelse om Herr Arnes Penningar gestaltas så väl på operascenen.

Länk till Folkoperans sida om Herr Arnes Penningar

Foto: Mats Bäcker

Abbott Elementary

Abbott Elementary är en grundskola i ett eftersatt område i Philadelphia, I TV-serien med samma namn. Nu är det inte en eländeshistoria om barn med problem, utan en feelgood-komedi som fokuserar på vuxna och deras problem som oftast är av den lättare arten och löses på tjugo minuter. När det receptet fungerar så är det toppen, och det gör det här. 

Persongalleriet är varierat och ger goda möjligheter till krångel, igenkänning och sympati, särskilt som alla i grunden vill det bästa för eleverna. Det märks i och för sig inte så mycket hos rektorn Ava Coleman, som mest vill synas själv i sociala medier, men de påhittiga lärarna klarar det mesta trots rektorns insatser. Abbott Elementary har dokumentär-stilen med ett fiktivt kamerateam som följer de dagliga händelserna, varvid några (de äldre, mer erfarna lärarna) ignorerar kameran, de yngre kastar menande blickar ditåt när något speciellt har hänt, och Ava förstår spelar ut allt hon har fast det gör hon ju alltid.

Seriens skapare Quinta Brunson spelar den nyblivna och positiva läraren Janine Teagues, som bara sällan får så mycket handledning och uppmuntran som hon drömmer om av den mer erfarna lärarna. Till dem räknar vi den djupt religiösa Barbara Howard och den tuffa Melissa Schemmenti. Likaså ung och entusiastisk men med en annan vinkling är Jacob Hill, medan den likaledes nyanställde Gregory Eddie är mer desillusionerad av ett par olika skäl.

Det är skickligt att kunna göra komedi av en grupp människor som alla i grunden är sympatiska, och därtill inte basera feelgood-elementet på de charmiga skolbarnen. Visst händer det att elevers kommentarer eller skolutflykter driver handlingen framåt, men det är lärarnas relationer och nojor som står för humorn. Då och då kliver det in någon känd gästskådespelare, men de överglänser aldrig kärngänget och det är deras historier man är engagerad i. Är det en smart idé att anställa en gammal bästis som konstlärare? Är det eleverna eller Ms Schemmenti som är mest intresserad av de gästande brandbilarna och brandmännen? Tempot är jämnt men inte trögt, och regelbundet blixtrar replikerna till, särskilt när skolans konspirationsteoretiker och vaktmästare kommenterar vad som händer. Abbott Elementary har pågått i tre säsonger och har säkert material för den fjärde som strax släpps.

My Friends av Hisham Matar

Språket är tillbakahållet och knappt, även när varje mening innehåller många preciserande ord. Detta är ett konkret exempel på hur studenterna från Libyen måste hålla sina utsagor i styr även under utbytestiden i Edinburgh. Året är 1984, och någon eller några av de övriga studenterna är alltid rapportör till hemlandets diktatur, och skulle man yppa någon kritik blir det återverkningar på den kvarvarande familjen och på en själv.

Att vår huvudperson Khaled bokstavligt talat blir måltavla för regimens repression förändrar hela hans tillvaro. Efter att ha blivit beskjuten under en demonstration utanför Libyens ambassad i London räddas han, men till ett annat liv än innan. Har diktaturen koll på vilka som demonstrerade? Ärren efter skottskadan gör det uppenbart att Khaled var en av dem. Ingen kan få veta. Han låter ingen få se hans skadade men läkta överkropp, och hittar på bortförklaringar om sin frånvaro och byte av stad till sina föräldrar, ifall censuren lyssnar eller läser.

Oviljan att berätta något sant och personligt om sig själv präglar (nästan) hela boken, för såväl Khaled som vännerna Mustafa och Hosam. Det gör tyvärr My Friends svår att leva sig in i, då språket därtill är så precist och polerat att meningarna inte säger något, till och med när det är meningen att de skall göra det.

My stern command gave way. The hands clutched around my life eased a little. An open feeling washed over me and left me daring, with nearly no care in the world. I talked and talked, told stories, amused my friends and made them laugh.

Det är först på de sista hundra sidorna av boken som de verkliga historierna med känslor, detaljer och engagemang bryter sig fram, och då först när huvudpersonerna (med ett inledande undantag i kvinnan Claire) återvänt till Libyen och sina familjer. Det är ännu ett konkret exempel på hur även exilen i England tvingar männen att låsa in sina verkliga åsikter och möjligeterna att uttrycka dem. Det är förståeligt, men inte så skickligt genomfört i boken. Det försiktiga tassandet på de trehundrafemtio första sidorna frustrerar, då det tar så stor plats och dessutom är tryfferat med utflykter till platser där flera av karaktärerna har tillgång till släktingars tomma lägenheter - London, Spanien, USA. Jag skulle gärna läsa en historia om bokens ämne som låter mig komma berättaren närmare inpå livet. Men visst är det fint att få läsa en bok där kärleken till litteraturen är en så stark källa till vilja att leva och verka, och förstå.

Häxtävlingen med Enskedespelet

I den stora häxtävlingen är det häxorna i Todcaster på den engelska landsbygden som skall tävla. Vad skall de tävla om? Jo, om att få gifta sig med Arriman den Förskräcklige, bygdens mäktigaste och stiligaste trollkarl. Då gäller det att imponera på honom med sina trollkrafter, och utföra den mörkaste, hemskaste trollkonsten av alla! Men mer skrämmande än deras trollkonster är deras utseenden - vårtor, skäggstrån och dålig hygien är ju standard för häxor. Den enda som inte faller in i standardformatet är Belladonna, söt och ljuv och ständigt omgiven av snälla smådjur. Men hon är ju en god häxa! Hon kommer aldrig att få gifta sig med Arriman - hur gärna hon än skulle önska det...

Enskedespelets drivande kraft Johanna Huss har med sedvanlig kreativitet och rådighet tagit sig an Eva Ibbotsons underfundiga bok Den stora häxtävlingen, och iscensatt den mycket smart och underhållande. Rollerna är tillsatta med goda skådespelare och ivriga, välregisserade barn, klädda och utklädda i fantastiska kostymer av skilda slag. Trollkonsterna åstadkoms finurligt och väl med knep som inte blir mindre imponerande för att vi ser dem riggas framför våra ögon. Ur ett svart, piskande hav lockas en gullig men litet läskig baby-Kraken fram. Riktigt kuslig blir den annars glada stämningen när den skrämmande Madame Olympia dirigerar sin Dödens Symfoni - och likaså när Belladonna försöker sig på den svåraste och farligaste trollkonsten av dem alla. Vilken tur att hon har sin famulus Rover och vännen Terence vid sin sida!

Det är ett nöje att se de många barnen myllra omkring som flugor, och råttor, och alla andra roller de och de vuxna skådespelarna har. I de första scenerna är det visserligen svårt att höra replikerna som ropas av flera personer samtidigt över hög bakgrundsmusik, och dubbleringen av roller varken tillför eller drar ifrån kvalitet men förbryllar ibland. I gengäld får vi roliga kommentarer och uppdateringar från tavlorna och rustningen på Arrimans slott. Alla sköter sina insatser ypperligt, och dräkterna är genomgående fina och fantasifulla. De dryga två och en halv timmarna flyger förbi för det är spännande hela tiden, och visst känns det bra mot slutet när planerna går i lås och allt ordnar sig för dem vi tycker bäst om.

Länk till Enskedespelets sida om Häxtävlingen

Foto: Anders Mattsson

Katla

När vulkanen Katla fick utbrott fick det svåra konsekvenser för invånarna i den närliggande byn Vík. Man hann precis få de besökande turisterna i säkerhet, men den unga Grímas syster Ása dog i lavan. Ett år senare är flera av husen ännu täckta av aska. Så händer något underligt: en människa täckt i aska hittas på vägen. Hon vet inte var hon just har varit men hon vet sitt namn, Gunhild, och hon är från Sverige och arbetar på hotellet i Vík. På hotellet minns de en Gunhild som jobbade där - för tjugo år sedan. Men hon återvände till Sverige, och när man ringer upp henne för att fråga och berätta vad som hänt tar hon första flyg till Island.

Det finns gamla berättelser om människor som begravts i askan och kommit tillbaka åratal senare. Gunhild är den första, men en efter en dyker flera upp, till glädje eller skräck för sina närmaste. Vad sagorna säger är att det är döda som kommer tillbaka, och hur obegripligt det än är så gör det det bara mer mystiskt att det nu finns två Gunhild.

Människorna reagerar på olika sätt på underligheterna som händer, och avsaknaden av stora känsloutbrott eller försök till förklaringar av mysterierna gör att tittaren själv kan tänka över och undra vad det är som händer. Som om det inte är nog skrämmande att möta en människoliknande varelse med skrovligt svart yttre, så börjar de återvändande att bli till oberäkneliga hot, på olika sätt för varje person. Den isländska TV-serien Katla berättar sin historia i ett långsamt men spännande tempo, där den kusliga miljön med asktäckta hus, långa avstånd och vita vidder med avlägsen horisont skapar också en stor del av stämningen, och allt som allt är Katla en fängslande historia.

James av Percival Everett

Mark Twains ungdomsbok Tom Sawyers äventyr följdes av Huckleberry Finns äventyr, som av flera skäl var än mer äventyrlig. Huckleberry Finn lever under oordnade förhållanden i småstaden Saint Petersburg, och när han rymmer från sin suput till far längs floden har han sällskap av Jim, en slav som flyr när han råkar höra att han skall säljas.

När Percival Everett tar sig an historien sätter han Jim i huvudrollen, och ger liv och personlighet åt honom och de andra svarta människor de båda möter på vägen. Till att börja med bjuds vi in till ett stort, pågående internskämt: det underdåniga, slarviga språk som hörs från slavarna är bara ett knep för att få de vita att känna sig smartare. När de är ensamma talar de med korrekt grammatik och ett ordförråd som de vita lantisarna omkring dem näppeligen bemästrar. Vi får vara med på en lektion som James - inte Jim - håller för sin dotter Lizzie och sex andra barn:

"Papa, do we have to learn this?"

"White folks expect us to sound a certain way and it can only help if we don't disappoint them," I said. "The only ones who suffer when they are made to feel inferior is us. Perhaps I should say 'when they don't feel superior.' So, let's pause to review some of the basics."

"Don't make eye contact," a boy said.

"Right, Virgil."

"Never speak first," a girl said.

"That's correct, February," I said.

Lizzie looked at the other children and then back at me. "Never address any subject directly when talking to another slave," she said.

"What do we call that?" I asked.

Together they said, "Signifying."

"Excellent."

Detta förhållande ger upphov till ett par dråpliga dialoger i bokens början, men under historiens gång också farliga situationer och till slut just den hotfulla känsla av underlägsenhet hos de vita män som hör vältaligheten.

Till en början håller sig berättelsen nära Mark Twains kända historia, med det aber att vi ser allt ur perspektivet av James som med flit låter andra tro att han är lättlurad, och döljer en hel del för rymmarkamraten Huck. Redan under tiden de följs åt hinner de komma in i situationer som är potentiellt livsfarliga för dem båda två, och i passagerna där de skiljs från varandra låter Percival Everett både James och oss läsare uppleva den riktigt grymma sidan av slaveritiden - tortyrliknande straff, lynchningar och den förlamande känslan att ens liv och tid tillhör någon annan. Berättelsen fördjupar sig inte i de hemskaste detaljerna men de beskrivs tydligt nog för att smärtan skall bli påtaglig.

Everetts tidigare bok The Trees mynnade ut i absurditeter och en skämtsamhet som inte var gynnsamma för den allvarliga grundhistorien. I James blandas humorn och surrealismen in från början i form av den nämnda situationskomiken, anakronistiska dialoger och James återkommande dröm-dialoger om frihetens filosofi med John Locke, och det blir en fin spegling av handlingen som han har förvaltat väl och förbättrat rättvist. Trots känslan av allvar och oro är boken likaväl som originalet mycket spännande och så välskriven att den är svår att lägga ifrån sig.

Fler böcker av Percival Everett:

The Trees

Portable Infinity på Fasching

Fyra kunniga musiker som vill spela tillsammans. Behövs det något mer? De fyra männen äntrar scenen tillsammans, men det är som att det först är när musiken börjar som de faktiskt drar sig mot varandra från var sina håll. De plockar fram musik litet var för sig, inte trevande eller ur takt med de andra, men som att de lyfter upp den ur sina ryggsäckar och börjar leka med de andra. Arild Andersen (bas), Jacob Karlzon (piano), Benjamin Koppel (sax) och Magnus Öström (trummor) har alla stor erfarenhet att ta fram och bjuda på. 

Hela första timslånga setet pågår utan mellansnack, till och med utan uppehåll mellan låtarna. Under den tiden har de hunnit gå igenom alla möjliga stilar, tempi och taktarter i flera samspelta låtar, modern jazz men ibland magnifika harmonier som skulle kunnat höras i den bästa popmusiken på 80-talet. Däremellan kan musikerna flyta ut i personliga experiment helt fria från regler, men likaväl ge sitt allt i imponerande solon understödda av de övriga musikerna. Magnus Öströms melodiösa solo var som en resa genom universum. Andra set utgörs också av en obruten men väldigt varierad följd av musik. Efter de två timmarna med nyskrivet material får vi som extranummer den fina Them Trees av Jacob Karlzon.

Beetlejuice Beetlejuice

Ingen behöver oroa sig för att uppföljaren till Beetlejuice är dålig eller onödig, för den är riktigt bra - ett roligt återseende av spännande karaktärer och en påminnelse om att filmer kan vara originella och litet vilda. Med lagom mycket av nya influenser blir de vinda, svartvitrutiga korridorerna och splattriga nydöda i dödsrikets byråkratiska helvete nästan något att längta till. Inte för att man känner igen sig och vet hur det fungerar, för administrationen är intrikat och det är kul nog i sig.

Den gulliga gubben med förkrympt huvud var en favorit i första filmen, och nu har Beetlejuice ett halvdussin av dem anställda på sin byrå för relationsråd. Själv längtar Beetlejuice fortfarande efter den unga bruden han nästan fick, Lydia Deetz. Men nästan trettio år har gått och den truliga tonåringen har blivit mor till en annan trulig tonåring, Astrid, vars föräldrauppror består i att vägra tro på att mamman kan se de döda.

När morfar Charles hastigt dör återvänder Astrid, Lydia och hennes styvmor Delia Deetz till huset där allt hände. Av olika skäl blandas begravning med frieri och stundande bröllop, men saker börjar krångla till sig och plötsligt kanske det är Beetlejuice som är den trygga punkten när levande och döda börjar mingla litet för seriöst? Men den giftaslystne demonen med spretigt hår är själv jagad med mordisk frenesi av sin ex-fru Delores, som häftar ihop sina avhuggna kroppsdelar lika skickligt som Sally i Nightmare Before Christmas, men inte alls är lika oskyldig som hon.

I filmen Beetlejuice Beetlejuice är bifigurerna, bakgrundsdetaljerna och sidospåren minst lika underhållande som huvudhandlingen. Dödsrikets poliskår leds av den tjusige Wolf Jackson som lärt sig det viktigaste om detektivarbete under sin filmkarriär som tuff polischef. Då Beetlejuice och Dolores historia börjar under digerdöden berättas den på italienska, i svartvita scener. Och det är klart att det sjungs och dansas på Soul Train, tåget som tar avlidna själar till The Great Beyond, men våra huvudpersoner vill ändå inte luras dit i förtid. Det krävs list, byråkrati och hemliga genvägar för att klara sig, och med så många oväntade vändningar är spänningen och humorn hög in i det sista.

Revelation Space av Alastair Reynolds

I Revelation Space, om man överlever, får man insikter om teknik och prylar från sedan länge utdöda civilisationer. Om man överlever perioden där, alltså, och det är det bara en människa som har gjort med sinnet i behåll, om ens det. Dan Sylveste pressade sin kropp och sina sinnen till det yttersta för att accepteras av intelligensen eller krafterna eller vad det är som döljer sig bakom Revelation Space. Nu är han måltavla för ett flertal av de övriga huvudpersonerna och bifigurerna i boken Revelation Space, antingen för att de behöver hans kunskaper eller för att de vill utplåna honom.

Intrigerna för att nå Sylveste rycker bort honom från den spännande arkeologiska utgrävningen på planeten Resurgam som vi bevittnar i bokens första kapitel, där man just hittat ovanligt intressanta artefakter från civilisationen Amarantin som befolkade planeten förr, och därtill inskriptioner som varnar om den kommande katastrofen som utplånade dem för niohundranittiotusen år sedan. 

Alastair Reynolds skriver en prosa som är omväxlande informationstät, omväxlande pratig och upprepande, och ibland bådadera på samma gång. Det händer spännande saker men de är litet för långsamt och klumpigt beskrivna. En skickligare författare hade kunnat berätta samma historia på hälften av sidantalet och med mer schvung, men detta är ändå Reynolds debutbok och han har mycket som han vill berätta. Dock kan man önska att han hade distribuerat sina actionscener, infodumps och miljöbeskrivningar litet bättre. När det närmar sig upplösningen håller spänningen på att gå ur helt, men tar fart igen och kastar fram en blandning av kosmologi, galaktiska intriger och personliga livsöden i utomjordiskt ljus. Det skulle kunna vara intressant att läsa vidare i det världsbygge som Reynolds startade i Revelation Space, men i skrivande stund känns idéerna genomtröskade och utförandet inte tillräckligt lockande.

En tysk mans historia på Stadsteatern

Historian börjar med första världskrigets utbrott. Den sjuårige pojken hör nyheter om truppförflyttningar och slag på behörigt avstånd från striderna, och med ett barns starka övertygelse känns det omöjligt att det egna landet skall förlora. Omgivningens stolthet och kampvilja sugs upp av klasskamraterna som upprepar kriget i skolgårdslekarna. Vapenvilan och stilleståndet blev en besvikelse, för att inte tala om Versaillesfördraget och dess följder.

Under pseudonymen Sebastian Haffner (sammansatt av namn ur den tyska musikhistorien) var Raimund Pretzel aktiv som journalist, och gick i landsflykt i 1938 för att fortsätta sin kritik mot Hitlertyskland från Storbritannien. Efter hans död hittades de texter som nu framförs som En tysk mans historia - inte en regelrätt dagbok då den är skriven med den vuxne mannens känsla för ordval och uppbyggnad av historien, men likväl en ögonblicksskildring. Skådespelaren som framför den nästan två timmar långa monologen, Gerhard Hoberstorfer, skjuter in (föredömligt få och) korta reflektioner kring sin egen österrikiska farfars delaktighet i vad som beskrivs, och flera av oss i publiken kan relatera till våra egna familjers omständigheter under perioden som nu beskrivs ur en observant, analytisk persons synvinkel.

Viktiga skeenden under de tjugo åren som följer på 1914 redovisas; hur nazistpartiets politiska inflytande befästs genom våld och det hot om våld som alla dess motståndare vet är en realitet. Lagarna stramas åt mot judar och deras friheter i landet, och att sjunga glada hatramsor om judar blir något som glada pojkgäng kan ha för sig när de promenerar i parker. Möjligen är det det obegripliga i situationen som får vår huvudpersons flickvän att inte omedelbart fly landet.

Bit för bit har först nationalismen inympats i unga och gamla, därefter har det ställts upp yttre fiender att skylla motgångar på - inte bara de fientliga grannländer som förnedrade Tyskland efter det första världskriget, utan också alla judar som en inre fiende att förgöra. Steg för steg kommer också kraven på ställningstagande in på Sebastian Haffners skinn, i form av ett obligatoriskt fostrande åttaveckorsläger för jurister på väg att ta examen. Nu är maskinen fulländad och kuggarna vet sin plats.

Under de nästan två timmarna slutar pjäsen aldrig att vara engagerande; då och då illustrerat med nedfallande rekvisita, starkt ljus och höga smällar men framför allt tack vare Gerhard Hoberstorfers sakliga men nyanserade berättande. Särskilt under den sista halvtimmen, när spänningen stiger, är hans framförande säkert men med den underström av oro som ger orden nerv, även för oss som sitter säkert nittio år senare.

Länk till Stadsteaterns sida om En tysk mans historia

Foto: Leonard Stenberg

The Decameron

Giovanni Boccaccios Decamerone från 1300-talet är en rik källa till förståelse för hur man levde under den tiden, också vad som roade människor då, och dessutom mycket underhållande i sig själv. Att TV-serien The Decameron tar namnet av detta historiska verk, men bara litet av innehållet, går att förlika sig med till en början men blir efter hand rejält irriterande. Den spännande ramhandlingen får vi i 2024 års version: ett antal unga ädlingar flyr pestens Florens för en villa på landet. Men redan där tar filmatiseringen sin egen väg, när det inte är ungdomarnas framberättade historier utan deras egna intriger som blir fokus för handlingen.

Nåväl, snygga ungdomar i historiska kläder som pippar och intrigerar medelst rapp nutida dialog i anakronistiska situationer har gjort succé i serier som Bridgerton och My Lady Jane, så låt oss ge The Decameron en chans. Det finns mycket humor i de första avsnitten: förväxlingar mellan husfru och tjänarinna, en kysk ung hustru som håller på att förgås av åtrå medan hon försöker hålla sig till Guds ord, en stilig man som ofta går barbröstad och fångar allas blickar, frustande svettiga sexualakter som till slut kommer till stånd, och så den desperata ungmön som försöker iscensätta ett bröllop med husets ägare trots att han tyvärr har dött i pesten. Dialogerna är hetsiga, och komiska snillen som Tony Hale och Saoirse-Monica Jackson håller tempot högt, tillsammans med övriga skådespelare.

Halvvägs igenom serien tillstöter dock komplikationer för gruppen, och då tyvärr också för stämningen och komiken. En stilla stund då alla församlade minns sina kära som dött i pesten eller på annat sätt ger en aning om hur man tillfälligt hade kunnat styra in på en mer seriös väg för att sedan återuppta skojandet. Men istället splittras historien till delar där handling och ton går åt olika håll, och i det sista avsnittet börjar alla bete sig riktigt konstigt och tvärt emot sina initiala karaktärer. Så synd! Då hjälper det inte att man i sista scenerna får höra några av de överlevande framföra lösryckta meningar ur Boccaccios ursprungliga berättelser.

This Strange Eventful History av Claire Messud

Ord på ett papper kan aldrig fånga allt som utgör en människas liv, men vi slutar aldrig att försöka. I boken This Strange Eventful History finns en tjock skrivbok med Gaston Cassars handskrivna familjehistoria nedskriven för hand. Den blir inte läst under hans livstid, men i vår verkliga värld finns en likadan bok skriven av Gaston Messud, som varit till stor hjälp när Claire Messud skrivit en berättelse som liknar hennes egen familjs historia under tre generationer.

Kapitlen växlar mellan huvudpersonerna. Barndom, kärlek, äktenskap, egna barn - den eviga framåtrörelsen som (nästan) alla lever igenom ser olika ut för varje generation och för varje person. Oron för frånvarande familjemedlemmar är intensiv under andra världskrigets påtagliga fara, särskilt som man inte kan nå varandra via telefon. Algeriet står för ljuset och tryggheten att återvända till. Men Francois som växer upp ger sig ut i världen, och efter hand följer resten av familjen efter. Han till USA, föräldrarna och systern till Argentina, så tillbaka över Atlanten, till olika världsdelar och länder vilket gör det svårare att besöka varandra. Barbara som blir Francois' hustru kommer från ett kyligare klimat både vad gäller familjeliv och geografi.

Mitt i boken föds dottern Chloe, den enda vars kapitel berättas i jag-form och som kan ses som författarens alter ego. Dock är det inte hon som tar mest plats i boken, snarare Francois men ännu mer hans syster Denise, hon som aldrig gifte sig. Familjens period i Buenos Aires med större ekonomisk frihet låter historien uppehålla sig vid de intrikata detaljerna i den unga Denises prövande vägar till en originalitet och självständighet som alltid kommer att vara beroende av familjens och blandad med sorg, men som inte desto mindre är fängslande.

Nedslagen i historien görs med något decenniums mellanrum, med levande miljöskildringar och djup inlevelse i erfarenheterna hos personen i fokus. Kommentarer och minnen i nutid ger ledtrådar till vad som hände däremellan och ofta en annan aspekt på saker som beskrevs ur en annans synvinkel. Viktiga relationer skaver och irriterar, de krävande dragen i någons personlighet framträder i andras ögon, ibland lika mycket i deras egna, och man kan inte alltid känna sympati med dem eller deras egna ursäkter för sina tillkortakommanden.

Claire Messuds språk är vackert, inte överdrivet ornerat för sin egen skull utan för att vara noggrant i alla beskrivningar. Den första halvan av boken är en serie av ganska ordinära om än välskrivna familjeskildringar. Det är i den andra halvan som bilden kompliceras på ett mycket givande sätt, då karaktärerna och historien hunnit presenteras och förstås. Ju mer som läggs till i historien, desto mer nyanserad blir den. När slutet kommer vet vi att en bok inte kan dokumentera en människas hela liv, men att det är gott att vi fortsätter att försöka.

Böcker av Claire Messud:
The Last Life
The Hunters 
The Emperor's Children
The Woman Upstairs