Ibland hamnar man på föredrag eller paneler som är väl framförda och har engagerande innehåll, men är mer av slaget att förmedla tankar och idéer som inte så lätt kan fästas på papper eller blogg, som här. Med tre undantag var det fallet med alla de programpunkter jag besökte på fredagen.
Predicting the Shape of Things to Come
Den kompetenta panelen bestående av Allen Stroud, Emma Johanna Puranen, P R Ellis, Stew Hotston och Tess Tanenbaum lyfte fram vilket inflytande science fiction haft på teknikutvecklingen i omvärlden. SF-författare har ofta ett intresse för ny men mindre känd teknik och använda det i sina berättelser, vilket sprider idéerna till läsarna. Ännu större genomslag fås förstås när något dyker upp i en film. Tess Tanenbaum berättade att man länge hade svårt att få frivilliga patienter till att låta operera in ett artificiellt hjärta när den tekniken var ny. Då gjordes filmen Threshold år 1979 där en framgångsrik sådan operation var en viktig del i handlingen, vilket normaliserade och gjorde publiken sympatisk till behandlingen.
På senare tid har vi filmen Minority Report, där en drivande koordinator lade stor vikt vid att ta fram trovärdig teknik för ett framtida samhälle. Det holografiska interface som Tom Cruise använder sig av gjorde att uppmärksamheten riktades mot ett litet undanskymt forskningsfält som nu kom i ropet, och så banades det väg för VR och liknande användningar. Jurassic Park-filmerna skapade så stort intresse att paleo-forskningen tog helt nya riktningar. Å andra sidan byggde filmen The Abyss på en teori om dynamik och densitet i vatten som blivit avfärdad lagom tills premiären, men det är ändå en fascinerande och bra film.
Science fiction startade som transport fiction, med visioner om flygande bilar och raketer som skulle ta oss till andra planeter. Just det visade sig vara svårare än vad fiktionen lovade, men i allmänhet har SF varit bättre på att förutse teknologiska framsteg och mindre bra på att förutspå hur den sociala påverkan kommer att vara av de kommunikationsverktyg vi har nu och som har gjort djupa förändringar i våra liv.
Trots närheten till vetenskap och teknik var science fiction litet sen med att utveckla climate fiction, förutom då JG Ballards Drowned World och liknande. Nu ser vi å andra sidan i SF en förståelse för biosfärers betydelse, från omgivning till inälvsnivå, men genren tar också upp när det går verkligt fel därför att vi inte vet tillräckligt inom den här komplexa vetenskapen. Det går att säga att SF alltid har porträtterat apokalypser, men vad som orsakar dem har varierat genom åren.
På frågan om den samtida AI-utvecklingen är för influerad av science fiction, svarade panelen att den inte är tillräckligt influerad! Man borde försöka fundera över varierade historier som berättar om AI på olika sätt. Inte nödvändigtvis att AI är god och oproblematisk, men heller inte att det är en ond entitet som vill röja människorna ur vägen. De som varnar för AI som något som kommer att ta över och utrota människorna, verkar se AI som något som är likt oss/sig själva, alltså något som vill dominera människor så som de/vi själva velat dominera andra vi möter.
Imagining our Great AI Overlords
Uppmaningen att ha en mindre svartvit syn på AI följdes upp i en senare paneldiskussion ägnad just åt AI som kommande supermakt. Det var Justin C. Key som tog upp det, tillsammans med noteringen att vi idag har just en sådan svartvit framtidssyn och delar in oss i läger för eller emot AI. Men det är nog nödvändigt än så länge, att se extremerna för att på så sätt se, välja och forma vilken framtid vi vill ha.
På frågan om AI kommer att vara dålig för mänskligheten, svarade Naomi Kritzer att problemet inte är AI i sig självt utan vad stora företag vill använda den till - reducera antalet anställda, tjäna pengar. (Vilket i och för sig inte är olagligt eller ens onormalt för ett företag att ha som mål.) Hon påpekade också att en dator slog en människa i schack, men vi har inte slutat att spela schack för det. Vi behöver inte låta AI ta över alla intressanta områden utan istället använda den som ett verktyg för att klara av tråkiga uppgifter så att vi har mer tid till det som förnöjer oss. Men då måste vi lämna mentaliteten att man som människa får värde av det jobb man utför.
The Enduring Appeal of Pseudoscience
Det finns många anledningar till att olika grenar av pseudovetenskap lockar till och med mer än vetenskap. Där seriösa forskare alltid håller öppet för att deras resultat kan motbevisas, kan folk dras till dem som tvärsäkert slår fast hur något är. Om detta något dessutom bara omfattas av en liten grupp av "troende" kan även det vara lockande för den som har svårt att känna samhörighet med hela samhället utan hellre vill vara i en liten, samtrimmad grupp.
Att hålla fast vid en förklaring hela tiden kan också kännas tryggt, som under Covid när forskare ändrade rekommendationer och förklaringar efter hand som nya fakta kom fram, och skeptiker fick vatten på sin kvarn för att officiella auktoriteter alltså ändrade sig under tiden.
En del pseudovetenskap kan ha praktiker som ligger nära äkta vetenskap. Miasma-teorin om att dålig luft orsakar sjukdomar ledde till att man rengjorde sår från illaluktande var, vädrade ut och bytte till rena kläder och sängkläder, vilket ju till viss del också var effektivt mot virus. Frenologi hade en ton av vetenskaplighet i sitt mätande och dokumenterade, men "sanningen" bestämdes av den som mätte. Idag finns det wellness-communities som med vetenskapligt färgade uttalanden gör anspråk på att ha auktoritet i hälsofrågor, men som i slutändan baserar sig på känslor och anekdotiska bevis.
Hej Jenny! Jag tycker dina inlägg om fredagens föredrag var mycket intressanta! Särskilt de jag läste om det du har skrivit om AI:s utveckling. Hälsningar från, Marika Frykholm
SvaraRadera