Ripley

Fascinationen för mördare blandas gärna med glamour och vackra miljöer i filmatiseringarna av Patricia Highsmiths böcker om Tom Ripley - dock inte i Steven Zaillians svartvita serie om sex avsnitt, och det är bra. Att filma i svartvitt kan användas för att få en historia att se ädlare och stiligare ut, men här blir effekten oftare att omgivningarna ser slitna och fattiga ut, de italienska stränderna kalla och ogästvänliga. Den rike ynglingen Richard Greenleaf och hans flickvän Marge Sherwood är inga vackra, sprudlande partymänniskor, snarare småsura och irriterande. De är ändå avundsvärda för att de har världsvana och pengar som låter dem leva ett bekvämt liv, och man kan tänka sig att Ripley missunnar dem det då de knappt verkar uppskatta de privilegier de har.

Nej, de svartvita miljöerna i Atrani, San Remo och Rom är inte solbelysta och vackra, men de står för ett annat liv, och steg för steg börjar Tom Ripley göra sig hemmastadd där, bemästra italienska, ta till sig Dickies vanor och planera för att stanna. Handlingen rör sig långsamt, även när vi vet vad som skall hända; de kallblodiga morden som skall låta Ripley träda i Dickies ställe, och det är också bra att de inte visas som oundvikliga och enkla val. Likaså visas efterarbetet i detalj i långa scener av intensivt skrubbande av blod, eller att fylla en båt med sten så att den sjunker, också att tveka inför en ringande telefon och överväga vilket namn man skall svara med. Ripley tyngs säkert inte av samvetskval, men stressen i de här ögonblicken är påtaglig.

Av de här anledningarna kan TV-serien Ripley kännas svår att komma in i, särskilt om man har väntat sig ett jetsetliv med solblänk och vattenstänk, men tillsammans med det välavvägda skådespeleriet är det också vad som gör serien Ripley spännande på ett mer genuint vis, och minnesvärd för scenerna som inte är vackra utan komplicerade.