Det är mycket som händer i Shakespeares ofta spelade pjäs En midsommarnattsdröm - flera par som skall bildas, under mycket trassel, på olika nivåer av och utanför samhället. I vissa uppsättningar kan något av paren vara mindre engagerande, och det beror förstås också på åskådaren och hens sinnelag. Ibland är det de fyra ungdomarna som är så lika att man lutar sig tillbaka och litar på att det kommer att lösa sig till slut. Men inte här! I Melody Parkers bearbetning på Stadsteatern år 2024 blir det hotande resonemangsäktenskapet en katastrof för de drabbade, och den äkta kärleken något att hålla fast vid eller drömma om när hjärtat är krossat. De fyra ungdomarna rusar över scenen, i varandras armar eller bort från varandra, i fina växlingar mellan stora gester, fnitter och stillsamt allvar.
I föreställningen har människorna kläder som verkar vara ihoptråcklade av vad man hittat på vinden i utklädningslådan, linneskåpet och gardinförrådet, och sminkningen har gått överstyr i lika härliga färger. Det är bra - vi kan komma ihåg att de svalt blickande antika statyerna inte alls var vita utan bemålade vid tiden de skapades och betittades, och på samma sätt är Shakespeares pjäs inte en artefakt att förhålla sig med vördnad till.
Den här gången är det dock älvornas kungapar som står för värdigheten, Titania i helsvart och Oberon i blandat rött och svart i välskräddade dräkter ur historien, mot en tom och hög scen som för tankarna till evigheten. Deras lek med människorna får en litet obehaglig underström och jag hade gärna sett litet mer av ruelse hos Oberon och Puck som osynliga men nära beskådar vad de ställer till det för människorna och Titania. Känslan av övergrepp ligger nära till hands när hon luras att falla för Botten - dock är den senare litet för närgången mot sina medspelare i amatörteatern så just honom är det lättare att skratta åt.
Ändå är det fint att publiken vid den nästan fullsatta Stora Scenen inte gapskrattar kontinuerligt åt Bottens skådespelarinsats, utan snarast andäktigt lyssnar då han framför Pyramus olycka mellan de förlösande skratten åt hans självupptagenhet och ohejdbara klantighet. Ja, hela världen är en scen och alla är vi skådespelare, men just de här personerna har gett oss något riktigt ovanligt och drömlikt ikväll.
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar