Mammal Hands på Fasching

Även efter att ha lyssnat på Mammal Hands i ett par år kan jag inte alltid komma ihåg namnen på låtarna, och blir bara minimalt hjälpt av bandets sparsamma mellansnack, men det förtar inte den fina konsertupplevelsen. På ett fullsatt Fasching börjar Nick Smart med att lägga ut en vacker klanggrund från flygeln, brodern Jordan Smart fyller på med längtande toner från sin altsaxofon och trummisen Rob Turner bidrar från sitt håll. Så samlar de sig till det vackra stycket Nightingale, med pianotoner som vajar i vinden samstämmigt med den drillande saxstämman.

Jordan Smart byter till tenorsax som får växa till kontrollerad styrka i låten som följer. Mammal Hands musik är ofta skönt repetitiv med lyriska klanger som ger en känsla av djup samhörighet med stillsam natur. I deras minimalism samspelar brödernas instrument fint, och Rob Turner som inte spelat så länge med gruppen är väl intrimmad med dem, vare sig trummorna är ett stillsamt understöd eller drivande för musiken. Att höra Mammal Hands live är både likt och olikt det rena ljudet från albumen; de låter för all del inte bullrigt på scen heller, men har mer energi och håller den uppmärksamma publiken fast.

Låten Late Bloomer är lekfull på ett sökande sätt. Gruppen spelar ett enda sammanhållet set och sista ordinarie låten är den som allra mest påminner om Philip Glass (på ett bra sätt), The Spinner. Extranumret är väl valt, Boreal Forest med sitt crescendo av framför allt saxstämman. Men det starka slutet räckte inte för den jublande publiken som klappade in bandet för ytterligare ett extranummer, Quiet Fire som förenar det bästa av bandets minimalism och långsamt ostoppbart crescendo. Mycket bra konsert, vi får hoppas på många återbesök av Mammal Hands!