Chimären

När Arthur (Josh O'Connor) släpps från fängelset vill han inte veta av sina gamla kompisar, men de insisterar och följer efter honom i sin skruttiga Fiat. Till slut ger han efter och ramlar in i deras trettondagsfestande och tillbaka in i gängets hemliga, olagliga letande efter etruskiska lämningar att sälja till den mystiska hälaren Spartaco. Det är ju ändå Arthur som har gåvan att känna var skatterna finns, med en slagruta men också i sin kropp.

Det muntra bandet av gravplundrare lever i en by i utkanten av den tilltagande industrialiseringen; ibland ser vi blanka fabriksbyggnader i bakgrunden. Arthur, Arturo, Artù har sitt hem i ett primitivt skjul uppställt mot en välbyggd mur av äldre årgång. Isabella Rossellini spelar matriarken Flora, omgiven av en massa rödhåriga döttrar och dotterdöttrar som förfasar sig över att hon bor i en förr så magnifik byggnad med flagnande målningar från tidigare sekel. 

Tillsammans med Arturo kan vi se hur de gamla etruskiska porträtten lever vidare i människors profiler idag. Historien är inte något avlägset, och varför får inte Artú och gänget göra sig ett levebröd på det de gräver upp ur marken? Fast Arthur är inte lika vårdslös med fynden som de andra; han behåller några för sig själv och känner deras värde, och filmen ger honom rätt i den mer ömma blicken på ting och riter från tidigare årtusenden.

Men regissören Alice Rohrwacher har ändå sympati för sina småkriminella men ganska hyggliga typer, följer dem när de roar sig och låter en lokal bard framföra komplicerade sånger om deras äventyr. Trots den jordnära handlingen har man ändå känslan av att det övernaturliga eller åtminstone svårförklarliga väntar utanför synfältet. Liksom i hennes tidigare film Lycklig som Lazzaro har människorna hittat mellanrum i det vanliga samhället där det egentligen inte skulle gå att överleva och kanske inte kommer att hålla för alltid, men just där och då vill vi hålla ihop med dem som verkligen lever i marginalerna.