Trilogin av Jon Fosse

Man hör på namnen att pojken och flickan hör ihop: Asle och Alida. Asles föräldrar hörde också ihop, Sigvald och Silja, men de är båda borta nu. Alida hör inte alls ihop med modern Herdis och systern Oline, mera då med fadern Aslak men han är också borta. Pojken och flickan är båda bara sjutton år gamla och det är väl därför de har handlat oövertänkt på många sätt, men man kan också känna med dem i hur de vill bygga en ny familj tillsammans när den enas är försvunnen och den andras stöter ut henne.

De båda ungdomarna står i samhället Bjørgvin och söker husrum, likt nutida Josef och Maria, för Alida är höggravid och skall snart föda. Men ingen vill ta emot dem. Att stå på okända gator med stänga hus medan det blir mörkare och kallare ger en tydlig känsla av utsatthet. Trötta och uppgivna måste de fortsätta att be om husrum, men också skydda sig när ett välkomnande verkar vara förbundet med otrevliga villkor.

På underliga vägar får de ett eget hem och barnet föds, en ny liten Sigvald. I trilogins andra berättelse är Asle på väg att skaffa ringar till dem så att de åtminstone skall se ut att vara gifta, det gör stor skillnad i omgivningens ögon. För att ha råd att köpa ringar har han sålt fiolen, den som han ärvde av fadern, den som han spelade så vackert på när Alida och han fann varandra. Men uppdraget att vara spelman är inte bara nöjsamt utan krävande på flera sätt, och en spelman måste ge sig av för att finna arbete och det kan ibland betyda att man aldrig kommer tillbaka.

Nu har de båda nya namn som Asle har valt åt dem, Olav och Åsta och de kommer från Vik, inte Dylgja som de egentligen är från. Det är lätt att tänka sig att pengarna i Olavs ficka kommer att gå till något annat än ringarna, när han lämnar Åsta mot hennes vilja och går tillbaka till Bjørgvin. En konversation med en påträngande gubbe, en sejdel på ett ställe med en massa andra män, en trevlig sjöman som visar det vackra armbandet han just köpt till sin trolovade. Ett likadant vackert armband vill Olav köpa till Åsta. Vi kan från början oroa oss för hur längtan efter de blåa pärlorna mot det gula guldet kommer att leda till någon sorts elände för Olav, men när han står med en sejdel i stimmet bland en massa andra män med sejdlar märks det ännu tydligare hur det vackra armbandet står för en djup kärleksförklaring till den finaste människan i hans liv, något så vackert att det nästan inte har plats i det vardagliga och osäkra livet de båda har.

I Jon Fosses berättelser flyter nutid och dåtid in i vartannat, mer än bara som minnen, faktiskt som att verkligheten och människorna byter tid och plats med varandra. Meningar och ord upprepas, språket är knappt men meningstungt och vinner på att läsas sakta. Man skulle kunna se Asle och Alida som symboler för många andra människor som har levat under liknande omständigheter, men det vore orättvist mot dem båda, för i trilogin är de verkligen levande, unika människor med öden att leva sig in i.