Det är i ordensbrodern Gurnemanz harmoniska rum som operan Parsifal tar sin början: där tar han emot kung Amfortas för att lindra hans smärtor med bad och läkande örter. Scenografin är, liksom i flera scener av de fyra operorna i Ringen-uppsättningarna för tiotalet år sedan, som en vacker ask som lyser inifrån av de värdefulla människorna som där sjunger fram sin historia. Förhistorien till operan Parsifal är lika rik och spännande som det vi kommer att få se på scenen; kampen för att vinna tillbaka Spjutet som slog upp såret i vår Herres sida då han hängde på korset, Spjutet gav Amfortas ett sår som inte läkt på alla år sedan han stred mot den girige och själviske Klingsor.
Orden som vaktar den heliga Gralen och, innan den stals, Spjutet, lever under ett strängt kyskhetslöfte, och kvinnan Kundry som då och då besöker Gurnemanz behandlas misstänksamt, rent av föraktfullt, av flera av ordensbröderna. Men fastän hon ständigt verkar motvillig till sitt verk kommer hon ofta långtifrån med örter som ger kung Amfortas lindring, och bär på hemligheter som männen inte kunnat lista ut.
Parsifal, ynglingen som irrat in i skogen kring det gömda ordenssällskapet, är det han som skall vinna tillbaka Spjutet till Orden? Han verkar mer förvirrad än beslutsam, men liksom han drogs till Orden dras han nu till Klingsors förtrollade slott. Vi får av Klingsor höra hur Parsifal nedgör hans krigare men inte se det - däremot får vi se när Parsifal möts av Klingsors andra våg av motstånd, de vackra kvinnor som skall förföra honom och beröva honom hans oskuld och därigenom hans möjlighet att vinna Spjutet. När Parsifal motstår de ljuvligt färggranna flickorna och deras vackra sång, då möter han Kundry som nu är speciellt utsänd av Klingsor, till en början lika motvillig som innan. Och kanske är det inte ett bra förförelseknep att berätta hur hon såg Parsifals mor natta honom som nyfödd, för även henne kan den unge mannen stå emot.
Ja, handlingen och förhistorien är komplicerade, liksom människornas egna historier och bevekelsegrunder. Och då är det ändå inte personerna och handlingen som har huvudrollen i operan Parsifal, utan Heligheten i de båda artefakterna, i riterna, i tron på Gud och vår Frälsare och i musiken. Scenerna tar inte slut när någon av huvudrollerna har upplevt eller åstadkommit något stort, utan fortsätter i mild lovsång och fastställande av det heligas betydelse. I första akten sker ett crescendo när kung Amfortas under svåra yttre och inre plågor utför sitt betungande uppdrag att avtäcka den heliga Gralen. Amfortas sång är vacker och sjungs innerligt och mäktigt av den gode sångaren Peter Mattei, och det är några ljuvliga minuter. Den sköna sången kan bara mötas och matchas av den skira, omtänksamma kören som svarar honom.
Då och då under den långa operan kliver det in en kvinna i syrénlila dräkt och inspekterar några detaljer i Gurnemanz rum. Visst är personerna på scenen aningen blandat anakronistiskt klädda, men hon sticker ut. När operans tunga, gripande handling avslutas, dras de bakre väggarna bort och vi ser ett helt bibliotek med ett dussintal arkivarier i moderna kläder som förstrött läser och noterar. Den syrénlila kvinnan kommer fram till huvudscenen och plockar upp den tunga bok som Gurnemanz och även Kundry läst och skrivit i under alla fem timmar vi har sett dem. Boken lämnas över till två unga kvinnor i det moderna biblioteket som placerar den högt upp på en hylla bland alla andra böcker. Så blev Parsifals stordåd och de heliga relikerna till bara en berättelse bland tusentals andra! Men - i de mäktiga sista harmonierna stannar åtminstone några av arkivarierna upp och vänder sig mot bokens plats. Visst kan Parsifal hänföra än idag.
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar