söndag 3 december 2023

Dödens ö i Berwaldhallen

Den fängslande tavlan Dödens ö (1884) av Arnold Böcklin inspirerade Sergej Rachmaninov tjugofem år senare till den minst lika fascinerande symfoniska dikten med samma namn. Man kan föreställa sig den långsamma, stillsamma rodden mot Dödens ö i de inledande mjuka fem-åttondelstakterna. Men en storm blåser upp och efter den klingar årtagen fastare och obönhörliga. Framme vid ön några steg på den mark som utgör platsen för den eviga vilan, lugn kontemplation över detta och så allt tystare roddtag från en båt på väg bort för alltid. Med stor precision och klarhet dirigerade Nathalie Stutzmann de likaledes kompetenta och säkra Radiosymfonikerna i detta trollbindande mästerverk.


Konsertens andra stycke var Robert Schumanns Cellokonsert i a-moll (1850), till temperament och takt annorlunda än Dödens ö. När Edgar Moreau började det första solopartiet var det som att cellon talade, ett klart och tydligt språk där vi var på vippen att förstå vad som berättades. Även solokadensen i den sista satsen var så varierad att det lät som en berättelse, och under Moreaus stråke och i Berwaldhallens fina akustik kom varenda nyans utmärkt fram.

Mer känslor i kvällens sista verk, Symfoni nr 6 i h-moll Pathétique (1893) av Pjotr Tjajkovskij. Än en gång kunde dirigent och orkester förena exakthet med stor inlevelse så att varje ton och harmoni klingade tydligt och full av energi. Denna symfoni har det ovanliga formatet att den sista satsen är ett stillsamt Adagio lamentoso, vilket många har förknippat med att kompositören dog snart efter färdigställandet. Men kvar i minnet fanns den triumfatoriska tredje satsen Allegro molto vivace, och efter den magnifika insatsen fick Radiosymfonikerna och Nathalie Stutzmann med rätta många inrop under de stående ovationerna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar