The Marvels

Det är mycket som har hänt i Marvel Cinematic Universe, och det händer ännu mer i filmen The Marvels. Det är bra att ha koll på bakgrundshistorierna för de tre superhjältar som sammanstrålar i filmen, men kanske funkar det lika bra om man snubblar in i handlingen och blir lika överraskad som de över vad som händer. Vi har mött Captain Marvel i sin egen film, där mötte vi också Monica Rambeau, dottern till hennes bästa vän, och hon i sin tur fick egna superkrafter i serien WandaVision. I en charmig ungdomsserie mötte vi Ms. Marvel som beundrar Captain Marvel något otroligt, och sedan hux flux bytte plats med henne.

Det är där som filmen The Marvels tar sin början, efter ytterligare några inledningsscener med tillbakablickar och så några ledtrådar till vad som skapar oredan. För när några av de tre huvudpersonerna använder sina krafter samtidigt, så byter de plats med varandra, var de än är i universum. Så helt plötsligt hamnar Captain America i familjen Khans vardagsrum... och Kamala Khan virvlar genom rymden, tack och lov klädd i Monica Rambeaus astronautdräkt och snart inhalad av Nick Fury som nu sköter sitt arbete från S.A.B.E.R:s rymdstation. Men kom ihåg att det oftast är i stridsscener som man använder sina superkrafter, så medan Captain America pokulerar med familjen Khan, är lilla Ms. Marvel i blickfånget för riktigt hämndlystna rymdskurkar.

Inte alltför mycket hinner hända henne innan de tre sammanlänkade kvinnorna har samlat sig på samma plats, och börjat träna på att inte tappa fattningen när de byter plats med varandra - ett coolt och roligt montage till Beastie Boys Intergalactic. (En annan minnesvärd användning av bakgrundsmusik är Memories från Cats till en härligt överlastad flerken-scen.)

Huvudskurken i filmen The Marvels är Dar-Benn och alla de hämndlystna kree som hon leder i en personligt driven vendetta mot Captain Marvel. För några ögonblick kan vi förstå att hennes vendetta drivs av sorg, men hon är så svekfull och brutal att all sympati ångar bort. Där krossar hon en vacker bosättning och så måste den stackars skrull-diasporan fly en andra gång. Näst i tur står de skönsjungande, färggranna varelserna på den ännu mer böljande bebyggda planeten Aladna, men först efter några ljuvliga scener som får en att vilja flytta dit och leva ett liv av sång och dans.

Många actionfilmer har svällt till en speltid på över två timmar, men The Marvels håller sig en kvart hitom den gränsen. Dock är det mer dåligt än bra, då det som sagt är mycket som händer och många förhistoriescener som måste varvas in. Klippningen är tidvis för hetsig, och det hade varit fint att få stanna upp i några av de viktigare scenerna där action och känslor förenas. En stor fördel är den charmiga Ms. Marvel vars entusiasm piggar upp handlingen, tack och lov utan att hon tonårstruligt klantar till något stort som de andra måste fixa. Jag hade ändå gärna sett Captain Marvel vara mer genomgående sur, men det finns många ouppklarade känslor mellan henne och Monica Rambeau och visst måste Carol Danvers få vara mänsklig ibland. Som noggrann MCU-tittare är det kul att kunna pricka av en snabb cameo, och mid-credits-scenen är inte helt oväntad men lovande.