På scenen står ett smörgåsbord med rytmskapande prylar. När konserten börjar går gitarristen Matt Gold och basisten Junius Paul dit och skakar fram rytmer på några i taget av prylarna. Men det är Makaya McCraven som är perkussionisten par excellence här, och bakom sitt trumset är det han som skapar takten på riktigt. Medan Matt Gold börjar en vacker melodi på gitarren smattrar trummorna mjukt som ett vårregn men ändå distinkt.
Makaya McCravens musik låter bra på skiva men ännu starkare live. Nästa stycke låter enkelt och gungande i melodin men samspelet mellan instrumenten på scen gör en trollbunden. Härnäst inleder Junius Paul ensam en låt med ett fantastiskt bassolo, lekande lätt och snyggt, och fortsätter slingorna under resten av låten medan gitarren tar över, och efter hand växer i styrka, och efter ytterligare ett tag växlar även trummorna upp till en kraftfull men behärskad extas.
Namnen på låtarna undflyr mig förutom de få gånger McCraven explicit nämner dem, som efter paus när gruppen spelar The Bounce. Efter inräkning spelar alla instrument rytmslingor som är på gränsen till att bryta sig ut från det konventionella, och det låter bra på ett nytt sätt. Ännu en låt bjuder på McCravens mjukt smattrande trummor, och ännu fler låtar på den kontrollerade explosion han kan skapa så säkert och så snyggt. Som extranummer får vi Kenny Dorhams Sunset som båder låter likt och annorlunda mot vad vi har hört under den intensiva och givande konserten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar