The Idol

Jag kisar och letar efter en skämskudde att gömma mig bakom. Den unga starleten Jocelyn och en grupp dansare kråmar sig till World Class Sinner, en låt som låter försvinnande lik tusentals andra. För mig är det svårt att fatta att människor vill fortsätta att fläka ut sig för att synas bland alla andra som gör detsamma, för några ögonblicks kändisskap. Runt om sitter alla som arbetar med den unga stjärnan i olika kapaciteter och diskuterar musiken, hennes mentala tillstånd, ett pinsamt cumface-foto av henne som läckte kvällen innan, damage control för vad som hänt och hur man kan lirka med den gästande reportern från Vanity Fair för att få bästa möjliga press.

Senare på kvällen följer Jocelyn och bästa vännen/assistenten Leia med till en klubb för att festa. Vad spelas där? Jo, en mix av en modern klassiker, Madonnas Like A Prayer. Jocelyn hamnar i djupt samtal med klubbägaren Tedros och nu börjar serien The Idol på riktigt. Båda är överens om hur viktigt det är att skapa musik som håller i längden, som Prince gjorde, och det hörs att de menar allvar i vad de talar om.

När Tedros kommer tillbaka till Jocelyns magnifika villa nästa gång har han med sig några fler vänner från klubben, bland annat lilla Chloe som tror att huset är ett hotell, slänger av sig kläderna och glider ned i poolen, kommer upp och sätter sig och spelar på flygeln naken. Hennes förtjusning är ärlig, som att hon lever i en dröm, och det färgar festkänslan - alla är unga och hoppfulla och tar för sig av vad de upptäcker av livet.

Men det är inte bara så sockersött. Tedros har hittat och samlat några verkliga talanger runt sig, men när han driver dem till vidare artistiska höjder gör han det genom att hitta deras svaga punkter och pressa dem förbi det obehagligas gräns. Nu ser vi honom börja pressa Jocelyn på liknande sätt, via BDSM och en sexualitet i sången som går djupare än det hon hittills exponerat.

Det har berättats om avhoppade regissörer och stora redigeringar i manuset under inspelningen av TV-serien The Idol, delvis för att The Weeknd, som spelar Tedros, inte vill framstå som en komplett skitstövel. Kanske är det därför som serien i de två sista avsnitten följer den väg som de tre första stakade ut. Å ena sidan är det bra för det hade kunnat bli för grymt att se på, å andra sidan gör det handlingen mindre begriplig. När Jocelyn börjar kicka tillbaka mot Tedros grooming ser han ut som ett åskmoln på väg att spricka ut i verkligt, blodigt våld, men hans småaktiga hämndlystnad tar sig andra vägar.

Samtidigt ser vi hur Jocelyns stab inte ens är så lojala mot henne som pengaflödet borde göra dem. Likt Tedros har de öga för talanger och är kvicka att snappa upp någon som lätt skulle kunna ersätta Jocelyn om hon bryter ihop en gång till. Cyniskt och trovärdigt. Och musiken som Tedros och Jocelyn skapar, är den lika evig som Prince verk? Den är helt klart bättre än det första vi hörde, men det beror mycket på produktionen, och den är så fokuserad på Jocelyns mentala tillstånd och hennes S&M-förhållande med Tedros att det är svårt att tro att den kan hålla i längden. Men ändå, The Idol är en sevärd berättelse om en smutsig bransch, några som tuggas ned av den och andra som kommer ut som vinnare.