Rain Dogs

När hyran inte betalats kastas Costello och dottern Iris ut på gatan. Utan pengar är det svårt att hitta någon annanstans att sova, och några av Costellos försök att hitta nytt boende ändar i förskräckelse. Från periferin närmar sig en möjlig räddning; Selby, som mer än gärna vill hjälpa dem. Men Costello håller honom ifrån sig med hårda ord. Varför? Visserligen har Selby nyss släppts ut från ett fängelsestraff, men hans omtanke om mor och dotter verkar genuina.

Det tar sin tid innan man som tittare pusslat ihop bakgrundshistorien för Costello, Iris och Selby, och inga ledtrådar skrivs en på näsan. Omständigheterna är tuffa och det är oftast svårt att se någon ljusning, och ändå är serien Rain Dogs fängslande från första stund. Det beror till stor del på de helgjutna personligheterna i serien; udda, jobbiga, sympatiska, inte helt realistiska men ändå fullt trovärdiga. Detta gäller också bifigurerna och deras sidohistorier; det trevliga pervot Lenny (fint att se Adrian Edmondson där), Iris gudmor Gloria som är omväxlande stark och osäker, och Karl Pilkington i ett roligt litet inhopp.

Till sist ger Costello efter och hon och Iris flyttar in hos Selby. Det verkar för bra för att vara sant och det är det. Den starka känslan av gemenskap slår alltför lätt över i ilska och sadism, och ju bättre man känner varandra, desto djupare kan man såra varandra. När Rain Dogs visar människor som ibland gör dåliga val är de inte stöpta i samma form utan drivna av olika sorger och sår, och de väljer olika sätt att skada, trösta eller rädda sig själva. När man inte har fast mark under fötterna är det inte konstigt att suget efter att falla ibland blir starkare än orken att kämpa vidare. Men även en söndrad vänskap kan vara det som håller en fast vid det som är bra. Rain Dogs är ypperligt skriven och spelad, och ger en god inblick några väldigt annorlunda liv.