Howard Jones i Fållan

Jo, många rockband använder också syntar men syntpoppen var ett eget, underbart sound och på 80-talet fanns det många syntband som gjorde musik i egna originella stilar under syntens fina, rosa parasoll. Surmagade recensenter kunde gnälla på att ett band inte förnyade sig om soundet var sig likt på andra plattan, något man aldrig anklagar gitarrband för. I syntmusik är det både melodin och produktionen viktig, och på 80-talet fick vi många vackra melodier och kloka texter, i synnerhet från den vänlige Howard Jones. I Fållan på Slakthusområdet klingar inte hans syntar lika skarpt som på skiva i betongakustiken, men musiken är bärkraftig ändå.

Fina Pearl in the Shell inleder, följt av Hunt the Self och Equality, alla från plattan Human's Lib, Howard Jones debutplatta producerad av den fantasiskt skicklige musikern Rupert Hine. Efter en annan tidig låt, Like To Get To Know You Well vill jublet nästan inte ta slut och Howard Jones skrattade glatt åt den stora uppskattningen innan bandet kunde börja spela igen. Näst senaste singeln The One to Love You har stora, svepande syntljud och datormanipulerade röster - ingen fåning autotuning utan sådär skönt robotliknande. I outrot kommer några takter av inledningen till Assault and Battery från elpianot. Syntljuden skalas ned och nu får vi Life In One Day med allsång - fast tyvärr kan publiken inte svarstexterna i refrängen så herr Jones får hjälpa till och sjunga dem också, och sedan blev det litet boogiewoogie på slutet. Formed by the Stars och No One Is To Blame bildar ett lugnare parti.

Bandets basist Nick Beggs spelade i Kajagoogoo på 80-talet, så visst vill vi höra låten han skrev, Too Shy! Det blir jättemycket mer allsång från den tacksamma publiken. Inte lika mycket medsjungning i Celebrate It Together från det nysläppta albumet, men ett tungt syntljud igen och ett dundrande komp med starkt framåtdriv, något som kommer igen på fler låtar på den nya skivan och även i nästa låt, The Human Touch. Så blir det litet stillsamt elpianointro till New Song... men så klickar den igång med den välkända, efterlängtade syntproduktionen. "I've been waiting for so long / To come here now and sing this song" - ja, många av oss har haft konsertbiljetten i över två år - "I bet you'd forgotten you had tickets" säger Howard Jones, men nu sjunger vi med i de upplyftande orden.

Everlasting Love börjar också som en pianoballad men slår ut i synt-blom, vilket maximeras i Who You Really Want To Be, ännu en låt med stadigt framåtdriv från den färskaste plattan. Sedan får vi ändå den pinglande syntkänslan i What Is Love?, och också starka känslor av nostalgi, lycka och kärlek, för även den texten är ju också i grunden positiv och tänkvärd. 

Det är en ljuv känsla att höra några kända ackord och veta vilken älskad låt som står på tur. Angående första extranumret Things Can Only Get Better kan man ju tolka den titeln som att vi är på botten. Men den gode Mr. Jones säger att det betyder "if we make a mess, we can fix it!" och det känns att han menar alla sina uppmuntrande sångtexter och önskar det bästa för sin publik och hela världen. Efter en 80-talstrogen version av låten vrider bandet upp till dundrande technodisco och blinkande scenbelysning. Men sedan får vi, av en ensam Howard Jones på scenen, en lugn och fin och svindlande historia att följa med oss hem: den vackra Hide And Seek.