Klostret är en skön, rofylld plats och systrarna där är inte alltför strängt hållna - de kommer för sent till mässan eller gömmer rosor i ärmarna och får till botgöring läsa böner. Men visst är de tydligt avskilda från världen. En av systrarna var herdinna och har inte sett ett litet lamm sedan hon gick in i klostret för fem år sedan - och det längtar hon efter! Systrarnas sånger är ganska muntra men då och då lösgör sig en mer sorgsen melodi från Syster Angelica.
Syster Angelica är frommast av dem alla men hon gick inte in i klostret frivilligt. Hon har nog längtat ännu mer i sju år efter att ha sett den son hon födde utom äktenskapet och som är orsaken till att hon måste gömmas undan - för att inte solka familjens heder. Så grymt kan det vara att en kvinna måste skiljas från sitt barn för att hennes lillasyster skall kunna få ett gott gifte. Nu kommer familjens överhuvud, Syster Angelicas faster, egentligen i ärende av familjens affärer, men undslipper sig att den lille pojken dog i sjukdom för två år sedan.
Syster Angelicas sorg över att inte få hålla om sin son i dödsögonblicket smärtar henne djupt. Såväl orkester som klosterkör kan ibland tyvärr låta ostämt men Syster Angelicas (Yana Kleyns) klagosång är ren och ljuvlig och framför allt grym att höra. Nu är ju sonen i himmelen - kanske kan hon möta honom där? Örtkunnig som Syster Angelica är blandar hon till en dryck som skall ta henne från jordelivet. Men i dödsögonblicket kommer hon ihåg att självmördare inte kommer till himlen. Den innerliga bönen till Jungfru Maria att be för henne besvaras av den nådefulla Modern själv, som stiger upp på scenen omgiven av en änglakör och i just de kläder och färger som så många trösterika ikoner ger henne.
Giacomo Puccinis tragiska kortopera Syster Angelica följs upp av en annan kortopera, den ytterst underhållande Gianni Schicchi. Kring den döende Buoso Donati samlas hans släktingar i hopp om att ärva någon del av hans stora tillgångar. Från första stund är såväl melodier som repliker roliga (fyndiga översättningar!), särskilt när de giriga släktingarna far ut i ilskna anklagelser mot munkarna i klostret som är på väg att ärva hela förmögenheten och så leva i sus och dus. Några riktigt vackra arior finns också; den kända O Mio Babbino Caro vackert sjungen av Lauretta (Hanna Husáhr), hyllningssången till Florens av hennes fästman Rinuccio (Joel Annmo) och den litet mer speciella hyllningssången till Florens - den man sjunger när man blivit förvisad och vinkar adjö med avhuggna fingrar!
För familjen vill inte avstå godsen och den prisbelönta åsnan till klostret utan låter den listige Gianni Schicchi ta Buoso Donatis plats och diktera ett nytt testamente. För att hålla dem vid att inte avslöja lurendrejeriet förklarar Gianni Schicchi vad som händer medhjälpare till en urkundsförfalskare, något han behöver påminna dem om då och då medan notarien präntar ned de många gåvorna till Buoso Donatis nyfunne vän Gianni Schicchi. Den mycket roliga operan har fått fin inramning i den underfundiga scenografin och dräkterna, och det är trevligt att få sig några goda skratt innan kvällen är slut!
 |
| Foto: Marcus Gårder |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar