Svart krabba

Vi ser ett Sverige i krig. Strax utanför militärbaserna har folk slagit upp tält och tigger förbipasserande om mat eller saker de behöver. Vår huvudperson Caroline Edh är på väg mot ett uppdrag hon inte fått veta något om, och när fordonet och hon attackeras är hon skicklig och snabb att skjuta tillbaka. Vi har sett henne och en ung dotter ryckas från ett nästan normalt liv i en tidigare scen, men nu är Edh och stora delar av Sverige miliariserat och inkallade i försvaret av landet. Vilka är det vi krigar mot? Finns Sverige ens kvar? För efter vad general Raad säger är vi på väg att förlora de sista fästena på Västkusten - och förlora hela kriget.

Nu är Edh och några andra utvalda till ett specialuppdrag som man säger kan vända krigslyckan. De skall forsla två paket genom fiendeland, på skridsko genom skärgården. Det gäller att passa på just nu när isen ligger.

En filmatisering av en bok måste inte följa sin förlaga helt; filmmediet har fördelar som boksidor inte har och kan man utnyttja det är det bra. Men i det här fallet är det synd att man dragit berättelsen åt en konventionell actionfilm istället för att ta fasta på osäkerheten och spänningen i den utmärkta boken Svart Krabba. Där var krigshotet mer diffust, stämningen i gruppen mycket sämre under ytan, och de långa sträckorna som måste tillryggaläggas på isen skrämmande på många sätt. Kanske skulle långa sekvenser av färd på isen i mörker och otydlighet inte kunnat bära hela filmen, men just de få scenerna som fick komma med är mycket givande. 

En annan del av filmen som funkar är att få se hur slitet högkvarteret på basen är - detta är en krigsorganisation som nötits hårt och börjar spricka i sömmarna. Då och då kommer också ögonblick av misstro inom gruppen, det som är så farligt för några som behöver lita på varandra, och de delarna borde också ha fått ta mer plats. Till slut staplar filmen upp ett rejält actionslut när den borde ha kunnat sluta dystert men lågmält och gjort ett tyngre intryck.