En viktig persons död drar berättarens minnen tillbaka till barndomen. Barndomen var präglad av kärleken till hästarna och ridning. Det är en mycket intressant tid, de tidiga tonåren och några år dessförinnan, när man börjar förstå mer om världen både via det man lär sig i skolan och det man ser i sin närhet, och båda verkligheterna inte alltid överlappar. Därtill också det speciella att sköta de stora hästarna och konkurrera med andra hästtjejer i stallet. Bådadera är en början till förståelse av sexualitetens krafter.
säg efter mig:vi ska öva påden här leran på stövlarnavi ska öva påsvetten mellan våra bensäg efter mig:vi ska rita hästar, som svari alla skolböcker
Bilderna är egentligen litet för personliga men det går ändå att leva sig in i dem. Dock följer på den lyckade första tredjedelen ett parti där meningar ur en "Boken om mig" saxas ihop med meningar om världen återgivna som ur Oä-boken, vilket gör ett småroligt men intetsägande intryck. Den här allmänna sammanblandningen av jaget och världen fortsätter i den sista tredjedelen, med ännu mer skarpt upphackade ordföljder och ännu allvarligare situationer: nedskräpningen i världen ställs mot den nödvändiga men smärtsamma städningen efter den döda mamman, inklusive ekon av det barnsliga men nu ödesmättade "får jag ärva den här när du dör?". Kanske fanns det inte mer att skriva om en så skärande sorg, men Lisa Zetterdahls bok Hästar är inte tillräckligt omfattande och inbjudande för att känslorna skall sprida sig till läsaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar