Kan man förändra världen med sin konst? Båda huvudpersonerna i pjäsen Gränser tänker det - när de är unga. Men vi ser den ene, fotografen Sebastian, glida bort från sin idealism, särskilt som den inte tycks vara vad världen vill ha. För de där unika fotona han tog av Bin Laden år 1998 har gett honom tillräckligt med kredd för att popstjärnor skall vilja bli fotade av honom och dessutom betala honom multum.
I Syrien är det förenat med dödsfara att spraya graffiti på väggarna - ja, i den godtyckligt styrda diktaturen lurar faran från säkerhetspolisen överallt, men i synnerhet för dem som målar budskap om uppror mot Assad-regimen. Den namnlösa kvinnan som berättar har en blick för vad som fungerar, nöjer sig inte med de enkla mallar som motståndsrörelsen använt sig av utan målar smarta, effektiva budskap mot presidenten, tyrannen, med livet som insats.
Henry Naylors pjäs Gränser har blivit prisad och haft en stor tillströmning av åskådare där den satts upp, men för egen del ser jag inte riktigt storheten. De båda huvudpersonerna turas om att berätta sina historier med inskjutna adjektiv som ögonblicksskildringar av omgivningarna. Det här sättet att berätta istället för att agera kan fungera utmärkt, som till exempel i Ivan Vyrypajevs pjäser, men Naylors ord är inte lika effektiva utan ganska stereotypa formuleringar, vilket kanske i och för sig är lättare för många att leva sig in i. De två berättelserna löper oberoende av varandra, fram tills att de sammanstrålar i slutscenen, och det är förstås ett spännande grepp men det hade varit mer intressant om historiernas handling speglat sig i varandra då och då. Slutligen lämnar regin och framförandet en del att önska - de tillgjorda rösterna när en bifigur skall säga något, och att båda och i synnerhet den unga kvinnan spelar på hög volym utan större nyanser i framförandet gör att även det som är unikt och viktigt i de båda livsödena harvas bort ur pjäsen.
 |
| Foto: Carl Thorborg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar