Drivhuset på Stadsteatern

Vi ser dem aldrig, man bara talar om dem, men de kallas patienter och de benämns inte med namn utan med nummer. De verkar inte vara våldsamma eller kontroversiella, men vi ser galler för två av rummen och besök av familjemedlemmar är strikt omgärdat, närmast förbjudet. Maktspel är en viktig ingrediens i Harold Pinters pjäser, och i Drivhuset pågår det förstås inte bara mot patienterna utan i synnerhet mellan de anställda.

När chefen Roote (Peter Andersson) går igenom det som har hänt de senaste dagarna har han fått en hel del om bakfoten, både i minnet och i sina anteckningar. Att den hunsade assistenten Gibbs (Per Sandberg) rättar honom i de ganska viktiga detaljerna tas inte nådigt emot, men Gibbs är härdad av många år i tjänst och låter de många och långa utskällningarna skölja över sig utan att reagera. En annan som hamnar i skottgluggen för Rootes missmod är Gibbs hatobjekt Lush (Henrik Norlén), som dock är mycket mer förslagen i sitt sätt. Han tar emot utskåpningarna han har provocerat fram, då han vet att han kan fortsätta att lisma sig till chefens gunst redan i nästa ögonblick.

I personalen finns också Miss Cutts (Ann-Sofe Rase), en kvinna med bara aningen mer agens än den passiva kvinnan från Hemkomsten - även Miss Cutts framstår oftast som resultatet av männens önskedrömmar. Där finns också Lamb (Shebly Niavarani) - med bara ett år på jobbet är han en nykomling, och när trycket mot honom ökar ler han och spelar med så gott det går, ivrig att passa in och duga.

Ännu mer i periferin finns patienterna, någorlunda väl omhändertagna med julfest och lotteri men i slutändan helt utlämnade åt de anställdas godtycke. Hur har det format de anställdas sinnen och känsla för anständighet att ha sådan absolut makt över några absolut maktlösa?

Lågintensiva känslouttryck och kall ondska är Peter Anderssons paradgrenar, men här ser vi honom högljudd och kolerisk och självklart är han lika lysande så. I synnerhet hans repliker är så absurda att det är komiskt, om man tänker bort att de gäller liv och död och plåga för människor som inte har något att sätta emot. Så blir pjäsen en mångdubbel illustration av en utvald grupp (till exempel vi åskådare) som roar sig medan andra plågas. Och det är ju tyvärr så som världen ser ut.

Länk till Stadsteaterns sida om Drivhuset

Foto: Sören Vilks