Döden på Nilen

Nu är vi där igen, i en idealiserad värld som lyckosamma västerlänningar är nyfikna på att upptäcka. Året är 1937 så det är inte the roaring twenties men ändå ett lössläppt uteliv, nu med elektrifierade gitarrer och amerikanskan Salome Otterbourne sjunger blues för de vilt dansande ungdomarna. Allra mest sensuellt dansar Jackie de Bellefort med fästmannen Simon Doyle strax innan hon presenterar honom för barndomsväninnan Linnet Ridgeway. Och allt övervakas av Hercule Poirots skarpa blick.

Så förflyttar vi oss till Egypten, och den stundande bröllopsfesten mellan Simon Doyle och - Linnet Ridgeway. Den unge mannen Bouc ger för vännen Poirot snabba presentationer av den brokiga skaran av bröllopsgäster. Även utan hans beskrivningar kan vi ana att de alla kan ha någon baktanke med att vara där, kanske till och med riktigt onda planer. Det är listigt av filmmakarn att låta tittarna plocka upp egna detaljer att lägga till den långa listan av misstankar som man genast kan börja pussla med. För den vackra Linnets panna dras ofta samman till orosrynkor, och hon bekänner för Poirot att hon känner sig hotad, faktiskt av alla som är samlade kring henne.

Dock är det i solsken och ljusa, lyxiga miljöer som huvudhistorien börjar, på ett tjusigt hotell och snart därefter på en ännu mer rymlig och stilig hjulångare som tar bröllopsföljet till de imponerande sevärdheterna längs Nilen. Med undantag för några personer - Linnets hårt hållna uppasserska och Linnets förre fästman - verkar alla närvarande höra till de lyckosamma för vilka nöjet är orubbligt. Ah, men så drar ett verkligt hot in på scenen - den försmådda Jackie de Bellefort, med en svartsjuka och passion för sin svekfulle älskare som tycks vilja dra med sig fler i undergången.

När det första mordet begås på det isolerade skeppet tickar åskådarnas tankar ikapp med Poirots under den hetsiga uppföljningen. Vem var på vilken plats, hur långt ifrån brottet? Vilka har alibi, vilka verkar ha ställt till med något som skall gälla som alibi medan de i själva verket begår illdåd? Stämningen sjunker ytterligare när ännu ett mord begås, och passagerarna vänder sig till Poirot och mot Poirot som inte har löst morden än utan låter alla leva i skräck! Och ja, spänningen stiger och från att ha varit ett lustigt äventyr för vackra människor i fina kläder blir resan på Nilen till en sorgefärd där goda vänner går förlorade för evigt. Den enda, men otillräckliga trösten är om Hercule Poirot lyckas avslöja mördaren eller mördarna innan någon mer faller offer.

Filmen Döden på Nilen är tryfferad med kända brittiska (och amerikanska) skådespelare varav några fått lägga sig till med fransk accent, några spelar litet mer stereotypt än de borde, och komediennerna Jennifer Saunders och Dawn French gör ett välkommet uppdykande som radarpar i en ny klass. Riktigt minnesvärda är Sophie Okonedo som Salome Otterbourne, väl medveten om sitt värde, och Emma Mackey som fyller Jackie de Bellefort med ilska, sorg och glöd. Låt oss gärna få se mer av Hercule Poirot och de intressanta persongallerierna i mysterierna han löser!