The Book of Boba Fett

Tusen år av plågor i sarlaccens inre låter extra grymt när man tänkt sig ett vanligt, trevligare liv på dryga hundra år. Sedan man såg Boba Fett falla ned i sarlaccens grymma käft är det många fans som har önskat att han på något sätt överlevde, och det är ingen stor spoiler att säga att ja, Boba Fett lyckades ta sig ur magsäcken vars syror både plågade, närde och närde sig på sina offer. Men när han tagit sig upp till ytan är han utmattad och desorienterad, och vips är några raska Jawas där och snor hans skyddande beskar-rustning, och därefter tas han till fånga av Tusken Raiders.

TV-serien The Book of Boba Fett växlar i de inledande avsnitten mellan en nutid, ett par år efter flykten från sarlaccen, och tiden med sandfolket, inte i drabbande återblickar utan som två parallella historier. Handlingen i båda historierna rör sig länge framåt långsamt och till synes planlöst. Vi får se hur den fångne Boba Fett genom olika handlingar bit för bit får sandfolkets förtroende och respekt. Men trots att sandfolket är tänkta att presenteras som nobla och kunniga om det karga ökenlandskapet är det ändå flera gånger som de framstår som klantiga och slarviga med att ta tillvara på vatten, vilket ju borde vara viktigast av allt.

Fem år senare har Boba Fett installerat sig som Jabba the Hutts efterträdare, som ledare för brottssyndikaten i Mos Espa. Det kan till en början vara svårt att förlika sig med att en huvudperson man vill känna sympati för vill vara crimelord, men senare i serien förklarar Boba Fett det med att han så ofta sänts ut på lönnmördaruppdrag av dåliga anledningar - nu vill han vara den som styr, och inte beordra brott i onödan. Ja, om vi tänker på att Boba Fett var prisjägare är det här förstås ett steg upp. Men även med den hårda, vaksamma Fennec Shand vid sin sida verkar hans styre även för mina oskyldiga ögon svagt och godtyckligt, och inte överraskande är kuppförsöken många och varierade. Krrsantan är ingen snäll wookie utan en butter, fientlig sådan, och många fler motståndare smyger sig på Boba Fett från alla håll.

Min gamla dröm om att få se en komediserie med allvarliga undertoner och musikaliska inslag från Cantinan på Mos Eisley går nästan i uppfyllelse tack vare de återkommande besöken på The Sanctuary, en nöjesklubb i Mos Espa med ett underbart blandat klientel och sköna musiker vi redan känner och älskar. På gatorna ser vi försäljare med härligt svårbegripliga varor, men jag undrar som alltid varför gatorna inte myllrar av fler varelser. Kanske för att de behöver hålla sig ur vägen för shootouts och större attacker, förstås.

Takten i berättandet är som sagt långsamt, nästan meditativt men litet frustrerande i de första avsnitten. Så kommer ett avsnitt betitlat Return of the Mandalorian, och från och med det dyker många (ny)gamla favoriter upp såväl på Tatooines sandiga yta som på mycket frodigare planeter. Det är nästan så mycket fan service att man blir övermätt, men å andra sidan är det roligt att se historien ta fart och få den ton av rymd-western som gjorde The Mandalorian så bra. The Book of Boba Fett borde varit smartare skriven och tightare klippt på många ställen, men det är ändå underhållande att se den, särskilt som man får sjunga med i Ludwig Göranssons engagerande vinjettmusik i slutet på varje avsnitt.