Noumenon av Marina J. Lostetter

 Nu har det hänt! Man har upptäckt en stjärna vars ljus obstrueras av något. Det tycks vara en Dysonsfär! Hastigt och lustigt sätter de samlade jordiska forskningsresurserna samman en konvoj om nio generationsskepp bebodda av hundratusen kloner som skall färdas dit. Inte så hastigt, kanske, eftersom de hundratusen utvalda människornas kloner skall uppfostras och drillas till sina kommande arbeten under tjugofem år på Island.

Det är mycket som är svårsmält med handlingen i Noumenon - förutom allt ovanstående, så därtill det faktum att den här konvojen får designas av doktoranden som upptäckte Dysonsfären. Och varken han eller någon annan astronom verkar fortsätta att forska på vad det är för data man kan samla in från stjärnan under de tjugofem åren som går innan avfärd.

Mina invändningar mot det praktiska upplägget fortsätter att hopa sig för varje blad som vänds. De hundratusen klonerna är dedikerade till arbete och nya kloner från samma linje kläcks med jämna mellanrum. Det dröjer förvånansvärt länge innan några börjar protestera mot att ha sina liv bestämda från början, och vara nummer tre i raden av biologiskt identiska människor som antas ha liknande egenskaper i varje generation.

Nu är centrum i boken varken de vetenskapliga upptäckterna eller människorna på skeppet (vilka oftare ges manér än personligheter), utan skeppets AI vilken i smyg getts en personlighet av doktoranden från första kapitlet. Vi får se några tillfällen där AI:ns ingripande, mot uppenbar programmering, räddar skeppen och besättningen från inre stridigheter och blodiga uppror. Men lika litet som människorna så får den här snälla AI:n en övertygande personlighet i mina ögon. Och fokuset på AI:n gör det inte mindre frustrerande att besättningen är helt villrådig om vad de skall göra när de äntligen kommer fram (ingen planerade för det vare sig innan avfärd eller under de hundra årens resa?) och sedan i nästa kapitel läsa "Efter tjugotvå år vid Dysonsfären var det nu dags att åka hem."

Fler böcker av Marina J. Lostetter:
Noumenon Infinity