Dips

Visst vill man tänka sig att Sveriges relationer med utlandet sköts av erfarna människor med stor ödmjukhet och självdistans. Därför blir det extra roligt att se raka motsatsen i den respektlösa komediserien Dips. Nog är de erfarana, de uråldriga diplomaterna som sköter utbildningen av den nya generationen, och nog är den generationen i sin tur vittberest då de flesta är barn till andra diplomater. Men i den nyaste kullen finns nu inte bara en ur den kategorin, Jens Stråhle (Jesper Rönndahl) som tänker sig att diplomatjobbet är en sinekur, utan också den rakryggade Fanny Båtsman (Moa Lundqvist) med ambitionen att rätta till all världens orättvisor.    

Deras handledare Mimmi Hamilton (Marie Agerhäll) vill på minimal insats ha maximal utdelning, i form av en stationering i ett bra land som Italien eller chefspositioner, men lyckas sällan runda sin chef Hendrick Tür (Kristian Luuk) som är en utmärkt torr straight man mot den unga trions alla infall. Trots att Fanny och Jens initialt placeras på Protokollenheten som sysslar med bordsplacering och andra praktiska detaljer är de snart invecklade i reella kriser, ofta skapade av dem själva, med såväl vänligt som fientligt inställda länder.  

Jag är ytterst förtjust i TV-serier där händelser utanför rutan och okommenterade bakgrundsdetaljer är minst lika roliga som det som sker närmast kameran. Att föreläsaren raskt bläddrar igenom alla OH-bilder under en lektion i hur man för sig på viktiga middagar och hänvisar till de informella reglerna stör ingen av den välbärgade trainee-kullen förutom Fanny. När ett viktigt möte skall hållas i VR har IT-Laszlo placerat sig själv i en gyllene tron och oops, Kerstin hade visst glömt att välja kläder innan mötet så hon är naken.

Det har hittills gjorts två säsonger av Dips och jag hoppas verkligen på fler, även om det kanske inte är optimalt för världsfreden.