Den underbara uppsättningen av Satyagraha inspirerade Philip Glass till att fullborda den opera han länge velat göra av Robert Lax diktsamling Circus Days And Nights (2000). När vi nu ser resultatet måste jag, och kanske även andra, påminna mig om att detta inte är Satyagraha utan något annat. I Satyagraha såg vi Cirkus Cirkör upprepa sina makalösa konster länge, långsamt, så att rörelserna blev lika trollbindande som musiken. Men nu är vi på en cirkus, och flera cirkuskonster utförs samtidigt och vill dra uppmärksamheten till sig. Med instrument som bastrombon och accordeon blir musiken också mindre meditativ, mer cirkus-festlig.
Men när jag följer mitt favoritnummer med blicken, gungbrädan på vilken två akrobatbröder turas om att svinga upp varandra i höga och imponerande hopp, förstår jag mer om vad det är vi skall se. En av bröderna Cristiani kliver upp som tredje man balanserande ovanpå två andra, men när han hoppar ned landar han på sin sida av gungbrädan och brödernas dans fortsätter. Och den kommer igen flera gånger under kvällen. Det är det vi skall se, att cirkusartisternas arbete inte tar slut, du kanske tar en kort paus men sedan hoppar du in igen i ditt nummer. Och nästa dag fortsätter det, och nästa dag...
Det som först presenteras för oss ur cirkusshowen är finalen, det allra farligaste numret med La Louisa i dödstrapetsen. Cirkusdirektören ropar ut för oss hur livsfarlig uppgiften är, men - artisterna får ju allt att se så lätt ut, så varför skall vi tro honom den här gången? Och (nästan) alla nummer vi får se är farliga på olika sätt. Ändå är det den här gången, när vi lyssnar med full uppmärksamhet, en god påminnelse om att de flesta i manegen är en hårsmån från döden varje dag.
Vi åskådare brukar gå till cirkusen någon gång om året och uppleva något utanför vår vardag. Men för människorna som bär upp cirkusen pågår arbetet hela tiden. Sången berättar för oss hur cirkusartisterna tar ned tältet på kvällen efter föreställningen, kör hela natten till en ny stad, bygger upp tältet, ställer sig i kön för mat och sedan har två timmar på sig att repetera sina egna nummer innan den nya showen börjar.
Under hans fötter böljar världensom en tunn och slak lina
Det är en ynnest att kunna skapa ett ögonblick av skönhet. Och i en underbart vacker sångsekvens, med artisterna suggestivt dansande kring honom, får den unge Robert Lax höra de kända men alltid lika förlösande orden:
Why don't you join the circus and come with me?
From the mountains to the sea
Mogador berättar om hur det inte är publikens blickar eller den egna hårda träningen som leder honom genom sina nummer, utan ett mörkt moln som omsluter honom, och han är inne i det, och han äger det. Vi ser en ballerina som klättrar upp till trapetsen ivrigt, som om hon klättrar hem. De lysande linorna i cirkustältet sträcker sig långt upp mot mörkret under Malmö Operas höga tak.
När vi ser ett farligt nummer och förstår hur riskfyllt det är kan vi hålla andan under en minut och sedan andas ut för att det farliga är över. Men för artisterna på cirkusen kommer faran tillbaka varje dag, om och om igen. För allra sist i operan kommer finalen igen, det farligaste numret av alla, dödsvirveln.
I Circus Days And Nights kan man ibland nästan glömma bort musiken för att cirkusnumren tar hela uppmärksamheten. Det är inget fel med det, för vad vi får, och som är magiskt tillsammans, är akrobatik, skönhet, styrka, skicklighet, harmoni, poesi och en aning kosmologi. Det var också så att vid andra gången som undertecknad såg föreställningen blev det ännu bättre upplevelse (trots många tekniska problem) med möjlighet att se nya detaljer och försjunka i de meditativa kvaliteter som ändå fanns i musiken och akrobatiken. Så fint att Robert Lax upplevelser från cirkuslivets kunde ta form igen som musik och rörelser inför våra öron och ögon. ... Have you known such a thing?
Länk till Circus Days And Nights på Malmö Opera
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar