Small Axe: Mangrove

 Mangrove är namnet på Frank Crichlows restaurang och samlingspunkten för den stora karibiska befolkningen i Nottin Hill. Man samlas och äter god mat, pratar om det gamla landet och stöttar varandra när något är svårt. Det är 1960-tal och en hel del är svårt i det dagliga livet för människorna: de vita poliskonstaplarna i området kör gärna med människorna i området; går ut och slår ned och spärrar in någon svart pojke om de drar en spader i kortspelet, talar nedlåtande om "er sort" och gör razzior på Mangrove gång på gång. 

I kretsen kring Mangrove finns flera med idéer om vad man behöver göra för att få förändring, bland andra den vältalige Darcus Howe och Altheia Jones-LeCointe, ledare för den lokala Black Panther-gruppen. Man samlar sig till en demonstration som skall gå fram till polishuset. 

Steve McQueens film om de verkliga händelserna kring Mangrove låter en tittare känna med de inblandade. Scenerna från demonstrationen och förberedelserna har tyngd; de inblandade vet att det kan gå illa för dem, fastän de är mitt i en stor grupp av vänner på sina egna gator med krav på att bli behandlade rättvist. Och visst blir konfrontationen med den stora polisstyrkan våldsam. I efterdyningarna av demonstrationen ställs nio av dem, Mangrove Nine, inför rätta. 

I rättssalen tar motståndet nya former. Efter förebild från USA protesterar de anklagade under förhandlingarna, och är trotsiga vid tilltal, precis som Frank Crichlow varit när poliser brutit sig in på restaurangen han driver. Ja, har inte arga människor rätt att också behandlas rättvist av såväl polis som domstol? Och ännu viktigare, har inte svarta människor rätt att behandlas rättvist? Trots att domare och jurister i rock och peruk bygger en vägg av svårbegripligt juridiskt snack kan de anklagade ändå se en framgång i att de fått diskussionen att handla om ras och att de behandlas annorlunda för sin hudfärg. 

Om juristerna är svåra att lägga verbala krokben för så är det inte omöjligt i fråga om de poliser som kallats in som vittnen. De har ju alltid kunnat vara säkra på att deras fördomar är OK, de har inte koll på var gränserna går för vad man får säga och göra rent ut, och snart har deras rasism och godtyckliga våldsanvändande lagts i dagen. Hjälper det? Nej, inte helt, och trakasserierna av Mangroves besökare fortsatte i flera år efteråt. Men vad Mangrove Nine lyckades med var ett steg på vägen. Tack till dem som har orkat och orkar fortsätta kämpa, steg för steg mot ett rättvisare samhälle. 

Det är svårt att inte jämföra Steve MacQueens Mangrove med storfilmen The Trial of the Chicago 7, ett annat rättegångsdrama. Där Hollywoodfilmen stuvar om och polerar innehållet för att strömlinjeforma handlingen, är Mangrove i långa scener tyst, tom och eftertänksam; i många andra scener bullrig och överraskande, som för de trakasserade människorna i Notting Hill som inte kan räkna med att de officiella vägarna följer lagar och logik. Mangrove är inte bara en skildring av viktiga händelser i nutidshistorian utan också en omtumlande och välgjord film.