Madame de Sévignés brev i urval av Arne Melberg

Av de över trettonhundra brev Madame de Sévigné skrev under sitt liv har Arne Melberg valt ut, översatt och samlat ett antal av dem i en lagom stor volym. Breven skrevs under senare halvan av 1600-talet till Madames släktingar och vänner, men de var redan då tänkta att läsas av flera än sin mottagare, vilket var bruket då. Dessa brev och en djup uppskattning av dem dyker upp i många senare litterära verk, inte minst i Marcel Prousts mästerliga bokserie där både hans mor och mormor läste och älskade breven. Därför var det med stora förväntningar jag tog mig an samlingen - och blev lika snopen som den unge Marcel när han för första gången såg Berma på scen.

Madame de Sévignés kärlek till sin dotter, gift Madame de Grignan, är stor och ingående. Vi får dra oss till minnes att de båda ofta bodde några dagsresor från varandra, att farorna var fler på den tiden (barnsäng, olyckor och sjukdomar utan bot) och att de dagliga breven tog sin tid att komma fram, så att vi kan förstå hur Madame de Sévigné i detalj vill gå in på hur dottern lever, klär sig och äter för att skydda sig. I mina öron låter omsorgerna ändå kvävande och moderns förmaningar irriterande. Överraskande är också hur litet intresse Madame de Sévigné tycks visa sin dotters dotter, lämnad hos sin mormor som spädbarn för en längre period, men kanske får vi då påminna oss om att små barn löpte ännu större risk att dö tidigt så att man inte vågade fästa sig för mycket vid dem, och att alla inte älskar bebisar heller idag.

Dock har urvalet varit klokt i det att de första breven inte gäller familjeangelägenheter utan är en rapport från rättegången mot vännen Monsieur Fouquet, som står anklagad för förskingring och majestätsbrott. I en tid utan snabba nyhetsmedier var ju liknande berättelser brevledes en viktig nyhetsspridning, bättre ju mer detaljerade och sannfärdiga de var och inte minst hur levande förloppet framställs, vilket Madame de Sévigné var skicklig på. Det är bra att ha i minnet när man senare läser rapporter från umgänget vid hovet - det som låter som skvaller om vem som har kungens gunst eller ej är ju faktiskt något som kan betyda ruin eller ära för dem och dem de är associerade med.

Det första brevet vi får läsa är från 15 mars 1648 och nämner sonen Charles födelse några dagar tidigare. Senare i boken möter vi honom, och förstås den två år äldre dottern Françoise (Madame de Grignan) men i vuxen ålder och på egen fot i världen, och minsann även Madame de Grignans yngsta dotter Pauline som ung tonåring. Tiden går!

Jo, visst förstår jag att många tycker att breven är underhållande, och Madames många citat från Racines pjäser och andra samtida eller historiska verk lär ha snappats upp och fyllts med innehåll av brevens mottagare. En gång nämner hon hur dottern har beskrivit en måltid som Noaks ark, och det är roligt att försöka föreställa sig vad som ingick i den. Mest minnesvärt är ändå hur bräckligt livet var vid den tiden; hur lätt man kunde få en skada eller sjukdom som inte kunde botas, och som mycket mer ofta än idag ledde till en tidig död.