Nu har han tur - i alla fall med att hitta någonstans att sova i New York, åtminstone de mesta nätterna. Han får faktiskt krascha några dagar i taget hos en del riktigt framgångsrika komiker såsom Artie Lange, TJ Miller och Sarah Silverman. Med hans egen ståuppkarriär går det trögare. Vi får följa honom verkligen från botten, när han står på ett gathörn och raggar besökare till en mindre klubb för att ens få chansen att köra ett set- Inte hjälper det att den Pete vi ser är tafatt och inte så värst kul. Alla andra är mer snabbtänkta och roliga än han; komikerna han sover över hos, till och med Jess och Leif!
Det här är förstås en del av seriens premisser - en fumlig kille som snubblar sig igenom motgångar och kanske kommer att nå framgång till slut? Och som han (och Jess) kommer från en djupt kristen bakgrund är hans föräldrar inte så glada över vad han håller på med, så det behövs en hel del frigörelse från familj och annat i Petes liv. I den första säsongen är det dock svårt att engagera sig i hans vedermödor, när han inte ens verkar bra på den komedi han så gärna vill hålla på med!
Men då och då får vi se Pete på scenen och faktiskt låta ganska rolig - mer och mer rolig och självsäker allteftersom serien fortgår. Under tiden får man också veta en hel del om förutsättningarna, kraven och (de få och eftertraktade) möjligheterna för dem som vill leva som ståupp-komiker, och alltsomoftast få höra rappa inpass av etablerade komiker som passerar i Petes liv. Det är den stora behållningen med serien Crashing, tillsammans med några (färre än man tror) underhållande set på stora och små scener.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar