I den del av handlingen som utspelar sig under andra världskriget får vi bland annat följa några briljanta matematiker som blir djupt involverade i de Allierades dekryptering av meddelanden som uppfångas från motståndarsidan. När man så knäckt den tyska Enigma-koden står man inför ett dilemma: om man använder sig av all information man uppsnappat kommer kloka hjärnor i Tyskland förstå att koden knäckts, byta till en annan krypteringsmetod och så kanske göra så att de allierade går miste om den viktigaste kunskapen om trupprörelser och planerade attacker. Alltså måste man låta bli att agera på en del information, och sorgligt nog låta några av sina egna segla in i lagda fällor, för att inte avslöja hur mycket man vet.
Eller kan man skapa andra förklaringar? En av våra unga matematiker, Lawrence Pritchard Waterhouse, blir del av den hemliga grupp som planterar fabricerade bevis för att västmakterna snappat upp sina kunskaper via gammaldags spionage, och korsar därför världen på svårförklarade uppdrag tillsammans med en annan av bokens huvudpersoner, den handlingskraftige Bobby Shaftoe, sergeant i USA:s marinkår.
Andra halvan av handlingen utspelar sig nästan i våra dagar, närmare bestämt i slutet av 1990-talet när tillväxten av internet och allt man började se som möjligt att göra via internet också öppnade upp för det nödvändiga i att bygga den nödvändiga infrastrukturen för det. Aktörerna i det spelet är barn eller barnbarn eller i vissa fall samma personer som vi möter i WWII-partierna, och att de bär samma namn komplicerar läsningen litet extra under det första hundratalet sidor, förutom det faktum att handlingen gör stora hopp mellan dåtid och nutid, mellan länder, mellan huvudpersoner, och mellan nyckelscener i personernas liv. Jag uppskattar egentligen böcker som låter läsaren fylla i och förstå vad som hänt, även om det kräver noggrann läsning av de många detaljerna i kapitlets första stycken, men efter sjuhundra sidor blev det ibland irriterande.
Ja, Neal Stephenson kan snöa in på detaljer som inte har direkt bäring på handlingen, vilket är intressant ibland och jättejobbigt ibland. Det jag gärna kunde varit utan är de många beskrivningarna av erektioner och utlösningsfrekvenser, tillsammans med den allmänna grabbigheten och rasismen som väl skall vara stämningsmarkörer i de tidiga kapitlen. Det är också intressant fast litet frustrerande hur handlingens centrum glider från en jättestor sak till en annan jättestor sak och lämnar lösa ändar dinglande efter sig.
Som sagt är Cryptonomicon inte en SF-bok, men den har några element som gör att den ändå bitvis känns som fantastik. De kommer i form av hallucinationer/drömmar/minnen av en jätteödla eller en brinnande zeppelinare, och också i det faktum att våra unga matematikersnillen gärna ser igenom den fysiska världen till den logiska uppbyggnaden bakom tinget. Det sistnämnda, tillsammans med närvaron av den driftige ordensprästen Enoch Root, för tankarna till mästerverket som Stephenson skrev senare, Anathem. Till detta kommer också att han stakar ut några nyskapade länder i världen han skriver om: sultanatet Kinakuta och de brittiska öarna Inner Qwghlm och Outer Qwghlm där de senare utgör en småtrevlig och humoristisk hemmafyr i berättelsen.
Dryga elvahundra sidor var några hundra sidor för mycket, och jag är glad att jag hade så många lediga timmar att det bara tog några veckor att ta mig igenom boken. Cryptonomicon är inte omistlig, men har ändå ökat min aptit på att läsa fler (och bättre) böcker av Neal Stephenson.
Fler böcker av Neal Stephenson:
Snow Crash
The Diamond Age
Anathem
Seveneves
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar