Coastal Elites

 Ibland målas det nya politiska landskapet upp efter begreppen "någonstansare" och "varsomhelstare", där den första gruppen har rotat sig på en plats och inte vill flytta, och den andra känner sig hemtam var som helst i världen bland likasinnade. Men "varsomhelstare" är ofta också rotade någonstans, gärna i stora städer, och i USA kan man klumpa ihop väst- och östkustens liberala storstadsbor med uttrycket coastal elites.

 Monologerna i filmen med samma namn talar väl egentligen till just den gruppen och säger inte alltid så mycket nytt. Det första stycket, framfört av en förvisso förtjusande Bette Midler, börjar med en övertydlig presentation av henne själv, Miriam, och hennes gelikar, kulturella och liberala New York-bor. Ännu mer svårsmält blir det förstås när hon börjar gräla med en man i MAGA-keps och hans åsikter om henne bubblar fram - jobbiga men inte osannolika, för vi märker ju även här hur politiska åsikter alltmer handlar om att trycka till dem man inte gillar istället för att bygga något bra för såväl sig själv som andra.

Nästa monolog är mer engagerande fastän talaren är mindre lik mig än Miriam: Mark (spelad av Dan Levy) är en homosexuell skådespelare med en ganska framgångsrik karriär. Nu står han på randen till ett genombrott för såväl sig själv som sina gayvänner; att spela en homosexuell superhjälte i en actionfilm. Men blir något bättre om superhjälten måste vara litet fjollig, inte en vanlig man som har en pojkvän?

Mitt i filmen kommer det starkaste stycket. Som ett svart alibi (om än framgångsrik och förmögen) bjuds Clarissas far in till Vita Huset, och den medföljande Clarissa snärjs in av forna klasskamraten Ivankas bländande leende för att bli hennes svarta kompis och nyckel till acceptans. Den välskrivna texten framförs inlevelsefullt och fängslande av Issa Rae, som visar större djup än någonsin i sin skådespelarbegåvning.

 Den sista monologen, Kaitlyn Dever som den överarbetade sjuksköterskan Sharynn, känns äkta men trots sin relevans inte helt rätt placerat. Innan dess har vi Sarah Paulson som livscoachen Clarissa förmedlat den klaustrofobiska känslan av att vara fast bland människor som ser ned på dig och retar dig för hur dåligt de får dig att må. Den här filmen talar nog bara till likasinnade och kommer inte att skapa några stora förändringar, men Dan Levys och Issa Raes tal är något att minnas, både för innehållet och för framförandet.