lördag 10 oktober 2020

Arkadien på Nationalmuseum

 Et in Arcadia ego. Vi vet inte exakt vad orden tänks betyda, inristade på en grav i Nicolas Poussins tavla från 1637-38, men de är en viktig byggsten i dåtidens drömmar om det förflutna, från en tid innan den säkerställda historien men i just de landskap man själv bebodde; Italien, Grekland och i viss mån Det Heliga Landet. Inte nödvändigtvis en harmonisk tid, för det är många dramatiska scener som de engagerade konstnärerna visar, men ändå en höljt i ett drömlikt skimmer av gångna sekler och gudomliga ingripanden.

På Nationalmuseum har man samlat flera verk från denna tid till en gedigen utställning med namnet Arkadien - ett förlorat paradis. Förlorat och saknat som det var var Arkadien perfekt inspiration till att måla tavlor som skapade intresse och känslor med sina spännande motiv och sköna landskap. Även om de många hängda tavlornas motiv liknar varandra, med scener såväl ur Bibeln som de grekiska och romerska gudasagorna, har konstnärerna egna stilar i framställningen. 

Claude Lorrain målar vida landskapsscener med trädklungor, skogar och berg vid horisonten, där bildens huvudpersoner och attiraljer är små men ytterligt detaljerat målade. Det är förståeligt att inte varje blad i lövverket är lika tydligt tecknat, och den lätta otydligheten bidrar till känslan av drömlandskap. Tänkvärt är att det också ofta finns med andra grupper av människor i bilden än bara huvudpersonerna; ibland måste vi leta oss förbi herdarna i förgrunden för att hitta Rebecka som tar farväl av sin far och går med Isak.

En annan lustig detalj är att de tempel och byggnader som borde varit nybyggda vid tiden som scenerna avbildas ändå är ruiner - sköna ruiner, litet romantiskt rasade i hörnen. Det är som att det vackra sönderfallet är så förknippat med antiken att det inte går att tänka bort. Hela och stadiga är dock de anakronistiska medeltida borgar som många gånger kan skymta i bakgrunden.

Drömmarna om det annorlunda livet under en avlägsen antik inbegriper spännande fantasier om oklädda nymfer och fauner, blottade kvinnobröst då och då och till och med scener från tänkta Priapus-fester med mycket nakenhet och visst kopulerande. De teckningarna hade säkert sina privata intressenter, även om fallosarna har skrapats bort på några av de bevarade verken.

Den redan stora utställningen kompletteras med några sidoutställningar från senare tider. Hinterland, det mindre synliga inlandet varifrån resurser hämtades till de livfulla hamnstäderna och huvudstäderna, visar bilder från gruvlandskap och skogsbruk vilka nog skulle kommit mer till sin rätt som fristående utställning. Vidare genom seklen lämnar vi 1660-talets föreställning om Arkadien och stannar upp hos Watteaus musicerande festdeltagare. Vid svepet över naturromantik har de svenska verken sin plats: stilla, tysta sjöar och skogar som lockar just med sin frånvaro av historia och civilisation, till skillnad från Arkadien. Där kan vi till sist stanna vid ljuvlig tavla av Carl Stephan Bennet, Stockholms hamninlopp sett från Kvarnholmen från c:a 1860. Den allt förskönande kvällsrodnaden och de två damerna som stillsamt sitter med ryggarna mot den växande staden och handelsskeppen, får vi det bästa av alla världar; kultur, natur, vila, lovande steg mot framtiden.

Länk till Nationalmuseums sida om Arkadien

1 kommentar:

  1. Ytterligare en riktigt vacker utställning med en massa tavlor som skulle pryda de flesta väggar.

    För mig passar drömlandskap med antika ruiner och medeltidsborgar i fjärran som hand i handske, och jag inspirerades att genast ropa in en egen målning med antik ruin till hemmet.

    Älskar de "fotobombande" herdarna. :)

    SvaraRadera