Är man född 1989 är man en millenial. Alla sju i The Umbrella Academy är födda första oktober 1989, av kvinnor som inte ens var gravida när dagen började. Barnen har också superkrafter, olika för var och en av dem, och dem har de fått träna under sin aparta uppväxt tillsammans, adopterade av den excentriske miljardären Sir Reginald Hargreeves.
I skoluniform löste barnen brott tillsammans, men i trettonårsåldern dog en av dem, Ben, och Nummer Fem som kunde teleportera försökte sig på ett tidshopp och försvann i rumtiden. Ett efter ett drog sig barnen undan från The Umbrella Academy och skapade sig nya liv. Men när adoptivfadern dör dras de alla tillbaka till huset där de växte upp och möter varandra igen för första gången på länge.
En krånglig uppväxt och dålig anknytning till föräldrarna lämnar man inte bakom sig så lätt. Vi kan alla gissa att Sir Reginald Hargreeves hade en plan för sin hårda träning av barnen men hans ständiga kritik och regelrätta utfrysning av Vanya, Nummer Sju, har lagt krokben för ungdomarnas känslomässiga utveckling. Mest emo av dem alla är Klaus, ständigt drogrusig och högljutt klagande över att han måste rädda världen nu igen medan han snubblar fram i jakt på mer droger eller sex.
Visst kan vi ha sympati för de tilltufsade om än supertuffa unga människorna vars främsta källa till kärlek var deras alltid vänliga robotmamma och den intelligenta schimpansen Pogo. Det är inte lätt att hålla samman efter allt de varit med om. Men ännu mer tar man sig för pannan när varje avsnitt innehåller minst en scen där en av dem lägger fram vad de måste göra för att hindra den stundande apokalypsen, och ett annat av syskonen mer eller mindre säger "Nä, det tänker jag inte göra för jag är arg på dig/honom/henne!" och stormar ut.
Den som oftast har kollen på vad de behöver göra för att rädda världen är Nummer Fem, som efter att ha råkat hoppa fram till apokalypsen och levt där ett fyrtiotal år lyckats hoppa tillbaka och hamna i sin trettonåriga kropp igen. Han har den bästa rollen och de bästa replikerna och spelas av den bästa skådespelaren av dem alla, Aidan Gallagher, vars framtid bara måste bli lysande vare sig världen går under eller ej. Han är smart, cynisk, rapp och har vare sig tid för sina käbblande syskon eller någon av alla som försöker sätta käppar i hjulet för honom.
TV-serien The Umbrella Academy bygger på serieböckerna med samma namn, och det är lätt att tänka sig att de mest episka scenerna sprängt sig loss från tecknat format med energi, färg och ett coolt soundtrack med bra låtar utan autotune som är så bra att till och med dagens millenials kan känna igen dem. Visserligen skaver stämningen i första säsongen litet: överdrivet våld med skämtsamma undertoner är inget unikt för The Umbrella Academy men det känns magstarkt att få engagera sig i en grym yrkesmördares kärlekshistoria, hur gullig den än är. Andra säsongen är inte lika vårdslöst blodig och bjuder på egna roliga överraskningar. Trots mina invändningar är The Umbrella Academy mycket underhållande och jag ser fram emot en tredje säsong där kidsen kanske orkar rädda världen om de inte är på dåligt humör just då.
I skoluniform löste barnen brott tillsammans, men i trettonårsåldern dog en av dem, Ben, och Nummer Fem som kunde teleportera försökte sig på ett tidshopp och försvann i rumtiden. Ett efter ett drog sig barnen undan från The Umbrella Academy och skapade sig nya liv. Men när adoptivfadern dör dras de alla tillbaka till huset där de växte upp och möter varandra igen för första gången på länge.
En krånglig uppväxt och dålig anknytning till föräldrarna lämnar man inte bakom sig så lätt. Vi kan alla gissa att Sir Reginald Hargreeves hade en plan för sin hårda träning av barnen men hans ständiga kritik och regelrätta utfrysning av Vanya, Nummer Sju, har lagt krokben för ungdomarnas känslomässiga utveckling. Mest emo av dem alla är Klaus, ständigt drogrusig och högljutt klagande över att han måste rädda världen nu igen medan han snubblar fram i jakt på mer droger eller sex.
Visst kan vi ha sympati för de tilltufsade om än supertuffa unga människorna vars främsta källa till kärlek var deras alltid vänliga robotmamma och den intelligenta schimpansen Pogo. Det är inte lätt att hålla samman efter allt de varit med om. Men ännu mer tar man sig för pannan när varje avsnitt innehåller minst en scen där en av dem lägger fram vad de måste göra för att hindra den stundande apokalypsen, och ett annat av syskonen mer eller mindre säger "Nä, det tänker jag inte göra för jag är arg på dig/honom/henne!" och stormar ut.
Den som oftast har kollen på vad de behöver göra för att rädda världen är Nummer Fem, som efter att ha råkat hoppa fram till apokalypsen och levt där ett fyrtiotal år lyckats hoppa tillbaka och hamna i sin trettonåriga kropp igen. Han har den bästa rollen och de bästa replikerna och spelas av den bästa skådespelaren av dem alla, Aidan Gallagher, vars framtid bara måste bli lysande vare sig världen går under eller ej. Han är smart, cynisk, rapp och har vare sig tid för sina käbblande syskon eller någon av alla som försöker sätta käppar i hjulet för honom.
TV-serien The Umbrella Academy bygger på serieböckerna med samma namn, och det är lätt att tänka sig att de mest episka scenerna sprängt sig loss från tecknat format med energi, färg och ett coolt soundtrack med bra låtar utan autotune som är så bra att till och med dagens millenials kan känna igen dem. Visserligen skaver stämningen i första säsongen litet: överdrivet våld med skämtsamma undertoner är inget unikt för The Umbrella Academy men det känns magstarkt att få engagera sig i en grym yrkesmördares kärlekshistoria, hur gullig den än är. Andra säsongen är inte lika vårdslöst blodig och bjuder på egna roliga överraskningar. Trots mina invändningar är The Umbrella Academy mycket underhållande och jag ser fram emot en tredje säsong där kidsen kanske orkar rädda världen om de inte är på dåligt humör just då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar