Redan i första scenen händer två grymma saker, parallellt med varandra. Det är en man som söver och tömmer en människa på blod - och det är skolpojken Oskar som blir plågsamt förnedrad av sina mobbare. I Stadsteaterns uppsättning av Låt den rätte komma in hinner man reflektera över om inte mobbningen är det grymmaste ändå. Att dödas av en vampyr(tjänare) sker så sällan, och så snabbt, men när någon mobbas, särskilt om det är ett skolbarn, är det hela dens värld som blir försurad av pikar och våld, dag ut och dag in utan hopp om förändring.
Någon som blir offer för mobbing behöver inte ens bete sig eller se annorlunda ut, men den kuvade Oskar vi ser på scenen visar sin utsatthet i sin undflyende hållning och i den rosa öronmössa som förkroppsligar hans öknamn - "Grisen". När han sitter för sig själv i den hiskligt utformade gungställningen i bostadsområdet kommer ett annat barn och börjar prata. Hur blir man vän med någon annan? Varken Oskar eller Eli har stor erfarenhet av det, men de söker sig till varandra flera gånger och är glada att ha varandra, trots sina olikheter.
De flesta vet redan handlingen; Eli behöver blod för att leva, och när leveranserna blir för få frestar det att själv ta för sig av människorna som finns i närheten. I Oskars värld av pågående plågor och en neurotisk mamma är vänskapen med Eli det finaste och viktigaste han har. Elis väktare och tjänare oroar sig för att den nye vännen skall dra uppmärksamheten till dem, och vad det kan leda till, och inget kommer att kunna sluta helt lyckligt.
Dilan Amin som spelar Oskar gör det så fint; ständigt litet hukande men med en glädje som lyser fram när han är med Eli. Carlos Romero Cruz låter Eli vara förundrad och förtegen om sin styrka i den värld som kanske kan bjuda på nya möjligheter och äkta vänskap. De två mobbarna, spelade av Ester Claesson och Elin Skarin, är riktigt otäcka när de cirklar kring Oskar, lystna på att plåga och skada.
Jag skulle önska att scenväxlingarna gjorts tydligare, kanske med förändringar i ljussättning eller något liknande i övergångarna. Men i övrigt har Stadsteatern Vällingby har gjort ett bra jobb med sitt begränsade scenutrymme, och det är riktigt spännande att få se historien bara några kilometer från där den utspelade sig på riktigt!
Länk till Stadsteaterns sida om Låt den rätte komma in
Någon som blir offer för mobbing behöver inte ens bete sig eller se annorlunda ut, men den kuvade Oskar vi ser på scenen visar sin utsatthet i sin undflyende hållning och i den rosa öronmössa som förkroppsligar hans öknamn - "Grisen". När han sitter för sig själv i den hiskligt utformade gungställningen i bostadsområdet kommer ett annat barn och börjar prata. Hur blir man vän med någon annan? Varken Oskar eller Eli har stor erfarenhet av det, men de söker sig till varandra flera gånger och är glada att ha varandra, trots sina olikheter.
De flesta vet redan handlingen; Eli behöver blod för att leva, och när leveranserna blir för få frestar det att själv ta för sig av människorna som finns i närheten. I Oskars värld av pågående plågor och en neurotisk mamma är vänskapen med Eli det finaste och viktigaste han har. Elis väktare och tjänare oroar sig för att den nye vännen skall dra uppmärksamheten till dem, och vad det kan leda till, och inget kommer att kunna sluta helt lyckligt.
Dilan Amin som spelar Oskar gör det så fint; ständigt litet hukande men med en glädje som lyser fram när han är med Eli. Carlos Romero Cruz låter Eli vara förundrad och förtegen om sin styrka i den värld som kanske kan bjuda på nya möjligheter och äkta vänskap. De två mobbarna, spelade av Ester Claesson och Elin Skarin, är riktigt otäcka när de cirklar kring Oskar, lystna på att plåga och skada.
Jag skulle önska att scenväxlingarna gjorts tydligare, kanske med förändringar i ljussättning eller något liknande i övergångarna. Men i övrigt har Stadsteatern Vällingby har gjort ett bra jobb med sitt begränsade scenutrymme, och det är riktigt spännande att få se historien bara några kilometer från där den utspelade sig på riktigt!
Länk till Stadsteaterns sida om Låt den rätte komma in
 |
| Foto: Matilda Rahm |
Tät pjäs som i den mindre lokalen kommer väldigt nära åskadarna. Flera riktigt bra skådespelarinsatser av skådespelarna; "Grisen" gör ont att bara se på i sin utsatthet, "Eli" är svårbestämd och mobbarna är ... kräk. Bra gjort.
SvaraRadera