Visst lät det som att de sökte en klang i fjärren, kompositörerna under 1900-talets början; nya harmonier, ett nytt uttryck. Franz Schreker hör till dem, och även kompositören Fritz som han skriver om i sin opera Der ferne Klang. Han skall ge sig ut i världen för att söka den och fästa den i noter. Men då måste han överge sin käresta Grete. Han tänker sig att hon skall vänta på honom så att han kan återvända om några år och gifta sig med samma oskuldsfulla flicka som han lämnade. Så dumt av honom, när han borde se hur utsatt hon är i sin utblottade familj!
Ännu grymmare är förstås Gretes far, som supit och spelat bort alla familjens pengar. Nu har han kommit på lösningen: han har spelat bort Grete till värdshusvärden, och när de är gifta kommer han att få dricka så mycket han vill! Det är otäckt när hela festsällskapet väller in i det kala hemmet, skrattande åt det som skall hända, när det är Gretes framtid och lycka de leker med.
Grete flyr ut i skogen för att ända sitt liv, men hinner också sjunga att hon inte vill dö. Nu blir musiken större och vackrare än någonsin, likaså Agneta Eichenholz underbara stämma som Grete. Som ur en dröm kommer en proper kvinna, fast inte förrän ytterligare några festklädda män olycksbådande letat sig fram ur skogen. Även den kvinnan sjunger ljuvligt och lockande om hur gott Grete skall få det om hon följer med henne; lycka och välstånd och en ung man som älskar henne. Men den kvinnan är förstås grymmast av alla.
När andra akten börjar händer mycket på samma gång i ett skönt men också otäckt myller av människor. De uppklädda människorna som omslöt Grete i slutet av första akten är glädjeflickor och besökare i ett speciellt hus i Venedig. I bakgrunden hör vi en sorgsen kvinnokör som sjunger om hur de saknar naturen och den enkla glädjen från tidigare - tankar från Grete/Greta men säkert också många andra där i salarna. När nu Greta kommer in och sjunger om sitt liv är det till hårdare, mer dissonant musik, och vi hör skillnaden mellan kvinnans löften och verklighetens lögner. Men så faller hon in i sin roll igen och musiken blir lättsammare när hon börjar tralla glatt igen.
Jamenvisst, Fritz råkar komma till glädjehuset och de båda känner igen varandra! (Fast vi har sett honom vandra förbi scenerna och anteckna i sina notpapper. Livet som inspiration.) Kärleken är på väg att väckas - då upptäcker Fritz att Grete inte längre är den ljuva oskuld han lämnade för tio år sedan, och förkastar henne grymt. Så dumt av honom, för just när han såg henne lät hans sång, melodi och harmonier vackrare än någonsin tidigare!
I trejde och sista akten är Fritz på väg mot sin största succé, men allt vänds i olycka när publiken ogillar den sista akten i operan han skrivit. När Grete, märkt av ett hårt liv, till slut kommer till den dödssjuke Fritz inser han att det är hon som ger honom den skönaste klangen och att han måste skriva om slutet på operan. Ack! För ovanlighetens skull är det nu inte sopranen som dör i slutet, utan tenoren som dör i sopranens armar. Fritz hittade sin fjärran klang men hann inte spela den för oss. Vi får fortsätta leta... men Franz Schrekers opera är ett av många svar, och en underbar upplevelse även om sista akten är litet väl utdragen i denna långa opera. Agneta Eichenholz är som sagt gudabenådat bra i rollen som Grete, och ingen annan kan riktigt mäta sig med henne här, även om alla gör tillräckligt goda insatser för att göra Der ferne Klang till en fantastisk upplevelse.
Länk till Operans sida om Der Ferne Klang
Ännu grymmare är förstås Gretes far, som supit och spelat bort alla familjens pengar. Nu har han kommit på lösningen: han har spelat bort Grete till värdshusvärden, och när de är gifta kommer han att få dricka så mycket han vill! Det är otäckt när hela festsällskapet väller in i det kala hemmet, skrattande åt det som skall hända, när det är Gretes framtid och lycka de leker med.
Grete flyr ut i skogen för att ända sitt liv, men hinner också sjunga att hon inte vill dö. Nu blir musiken större och vackrare än någonsin, likaså Agneta Eichenholz underbara stämma som Grete. Som ur en dröm kommer en proper kvinna, fast inte förrän ytterligare några festklädda män olycksbådande letat sig fram ur skogen. Även den kvinnan sjunger ljuvligt och lockande om hur gott Grete skall få det om hon följer med henne; lycka och välstånd och en ung man som älskar henne. Men den kvinnan är förstås grymmast av alla.
Jamenvisst, Fritz råkar komma till glädjehuset och de båda känner igen varandra! (Fast vi har sett honom vandra förbi scenerna och anteckna i sina notpapper. Livet som inspiration.) Kärleken är på väg att väckas - då upptäcker Fritz att Grete inte längre är den ljuva oskuld han lämnade för tio år sedan, och förkastar henne grymt. Så dumt av honom, för just när han såg henne lät hans sång, melodi och harmonier vackrare än någonsin tidigare!
I trejde och sista akten är Fritz på väg mot sin största succé, men allt vänds i olycka när publiken ogillar den sista akten i operan han skrivit. När Grete, märkt av ett hårt liv, till slut kommer till den dödssjuke Fritz inser han att det är hon som ger honom den skönaste klangen och att han måste skriva om slutet på operan. Ack! För ovanlighetens skull är det nu inte sopranen som dör i slutet, utan tenoren som dör i sopranens armar. Fritz hittade sin fjärran klang men hann inte spela den för oss. Vi får fortsätta leta... men Franz Schrekers opera är ett av många svar, och en underbar upplevelse även om sista akten är litet väl utdragen i denna långa opera. Agneta Eichenholz är som sagt gudabenådat bra i rollen som Grete, och ingen annan kan riktigt mäta sig med henne här, även om alla gör tillräckligt goda insatser för att göra Der ferne Klang till en fantastisk upplevelse.
Länk till Operans sida om Der Ferne Klang
 |
| Foto: Monika Rittershaus |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar