Hurra, dags igen för SF- och fantasykonvent, det här året i Västerås eller Westeros som det faller sig naturligt att tänka. Jag hade sett till att komma fram i tid till en panel som verkade mycket intressant, Vad gör främmande intelligenser trovärdiga, och blev hastigt och lustigt rekryterad till den då en medlem fallit bort! Vänligt modererade av Hans Persson fick jag tillsammans med författarna Eva Holmquist och Marija Fischer Odén bena ut några saker som vad gör främmande intelligenser inte bara relaterbara utan intressanta. Det är svårt att komma ihåg vad som sägs i en panel man själv sitter i, men jag är glad att jag kom ihåg att nämna Ann Leckies underhållande representanter från Presger och Geck. Vi talade en del om hur allt bör hänga samman; samhällsliv, personliga drivkrafter, omgivningar, fysisk form, och dessutom att man inte längre nöjer sig med att alla på en planet har samma personlighet, utan att det alltid finns skillnader mellan individerna i en utomjordisk ras eller bland troll eller vilka man väljer att skriva om.
Between Stasi and the promised Socialist Paradise: SF and fandom in the GDR
Thomas Rechtenwald höll ett intressant föredrag om science fiction i DDR, där han inte själv levde men hade kontakter med från Västtyskland. Fantasy var för övrigt inte önskvärt, för att sagor kunde användas för att kritisera samhället, men science fiction fanns i olika former.
Mellan 1949 och 1958 skrevs en hel del äventyrsberättelser för barn, för att forma dem till att hjälpa till med att bygga socialismen. Större maskiner, rymdskepp och bränsle, och ibland en tävlan mot "fienderna" USA och Västtyskland. Influenser från västvärlden var oönskade, och istället byggde man vidare på idéer från Weimarrepubliken, och kallade också historierna för Zukunftsromane, framtidsromaner, istället för science fiction.
1959-1971 pågick "space race" vilket gav avtryck i böcker och filmer, som till exempel Im Staub der Sterne (1976). Kosmonauter från DDR landar på en planet med ett förslavat folk och befriar dem till en socialistisk framtid!
1972-1980 kom ett stråk av experiment, satir och kriminalromaner, där man kunde beskriva DDR:s egna problem (långa köer, korruption, naturförstöring) fast placerat på en annan planet, vilket censuren som var ointresserad av SF inte förstod. Detta fortsatte under 1980-talet där en del grupper under kyrkans paraply intresserade sig för ekologi trots övervakning och infiltrering från myndigheterna. Man kunde också i bokform börja berätta om bättre fungerande samhällen och på så sätt försöka visa på möjliga sociala förändringar.
Det fanns fandom och fanzines som utgavs i DDR, och även den vackert formgivna tidskriften Lichtjahr med sina sju nummer. Men SF-fans kunde misstänkliggöras som fiender till staten, och den Stanislaw Lem-Klub i Dresden grundades 1969, upplöstes och återbildades 1973 och upplöstes igen 1977, och grundarna blev avstängda från universitetet.
1989 skulle så ett DDR-konvent för SF hållas! Men murens fall kom emellan, så det blev aldrig av. Det var ju åtminstone en ljuv anledning till ett inställt konvent.
Döden som drivkraft i fantastik
Jag missade några inledande minuter men fick sedan höra fina diskussioner mellan författarna Michael Petersén, Gunilla Jonsson, Mats Strandberg och Helena Öberg ledda av Johan Jönsson. För Mats Strandberg hade det varit som KBT-terapi att skriva boken Slutet, där en komet utplånar hela jordens befolkning, för något som ofta skrämmer med döden är att bli lämnad ensam kvar, eller att tänka på sorgen som kommer efter. Men här dör alla på en gång - demokratiskt! Han blev nästan avundsjuk på sina romanfigurer.
De flesta religioner handlar om att förklara vad som händer efter döden, så i och med att befolkningen sekulariseras finns ett behov av böcker och filmer som tar upp döden och även vad som kan komma efteråt. Science fiction kan ta upp tankarna om döden både i ett kosmiskt perspektiv och på ett helt personligt plan. Det är för att SF har utvecklats och blivit mer seriöst och nyanserat sedan de första pulp-åren, så att man kan ta frågeställningarna och beskrivningarna på allvar.
SF där man laddar upp sitt medvetande eller transplanterar sin hjärna eller klonar sig är ett sätt att lura döden. Men då finns även, flikade Michael Persson in, idén om True Death som man behöver förhålla sig till både i de här historierna och i vampyrberättelser.
I ett inpass från publiken fick vi höra en önskan om att se mer av den död hon ser i sjukvården; den som faktiskt är lugn, fin och helt naturlig, i motsats till alla hemska och spektakulära dödsfall eller hot som man måste fly från i litteraturen.
Vi fick några exempel på bra böcker om döden från paneldeltagarna: Kitty Crowther, som låter barn få se även det som är trasigt och fult och svårt som döden; Bröderna Lejonhjärta; Neville Shutes On the Beach om de sista överlevande efter ett kärnvapenkrig; Don DeLillos White Noise och Zero K, och Kurt Vonneguts berättelser som kan låta oss skratta åt en död som slår slumpmässigt, men också låta oss fundera på det absurda i att skicka ut människor till krig och död.
Så var det invigning av Replicon och Swecon! De fyra hedersgästerna gav alla några perspektiv på fantastik idag. Annalee Newitz talade om hur dagens missnöje med de styrande kan leda till en anti-vetenskaplig inställning och att vi kanske kan visa något hoppfullt ändå. Charlie Jane Anders fyllde på med uttrycket Hope Punk och att vi också ser hur dagens fantastik är mer inkluderande har deltagare från olika etnicitet, sexuell läggning och andra bakgrunder. Gunilla Jonsson talade om hur rollspel som Mutant kan låta en tänka igenom katastrofer på en lägre, vardaglig nivå och dessutom är rollspel och läsning långsamma lågenergiaktiviteter vilka inte tär så mycket på planeten. Michael Persson avslutade med att uppmana alla att inte slösa med flygresor, köttätande och liknande, och trots att han inledde med att säga att vi är körda så hoppas han på att de unga skall kunna göra en skillnad för vår planet.
Time travel
Sist på fredagen satt jag med Annalee Newitz och Eva Holmqvist i panelen om tidsresor, modererad av Jerry Määttä. Än en gång har jag bara få detaljer från diskussionen, förutom att Annalees och Ewas inlägg kändes mycket mer genomtänkta och nyanserade än mina. Men det var roligt att få prata om olika former av tidsresor i fiktion och eventuella implikationer om det funnes på riktigt. Kan man eller kan man inte ändra på nuet/framtiden genom händelser i det förflutna? Vilka skulle resa, och i vilket ändamål? Historiker, turister, de som har en plan för att förändra världen? Som goda exempel på tidsresor nämnde jag filmen Twelve Monkeys, för att varje tidsresa är litet farlig och oförutsägbar, och Octavia Butlers Kindred, som blixtbelyser skillnader mellan nu och då.
Between Stasi and the promised Socialist Paradise: SF and fandom in the GDR
Thomas Rechtenwald höll ett intressant föredrag om science fiction i DDR, där han inte själv levde men hade kontakter med från Västtyskland. Fantasy var för övrigt inte önskvärt, för att sagor kunde användas för att kritisera samhället, men science fiction fanns i olika former.
Mellan 1949 och 1958 skrevs en hel del äventyrsberättelser för barn, för att forma dem till att hjälpa till med att bygga socialismen. Större maskiner, rymdskepp och bränsle, och ibland en tävlan mot "fienderna" USA och Västtyskland. Influenser från västvärlden var oönskade, och istället byggde man vidare på idéer från Weimarrepubliken, och kallade också historierna för Zukunftsromane, framtidsromaner, istället för science fiction.
1959-1971 pågick "space race" vilket gav avtryck i böcker och filmer, som till exempel Im Staub der Sterne (1976). Kosmonauter från DDR landar på en planet med ett förslavat folk och befriar dem till en socialistisk framtid!
1972-1980 kom ett stråk av experiment, satir och kriminalromaner, där man kunde beskriva DDR:s egna problem (långa köer, korruption, naturförstöring) fast placerat på en annan planet, vilket censuren som var ointresserad av SF inte förstod. Detta fortsatte under 1980-talet där en del grupper under kyrkans paraply intresserade sig för ekologi trots övervakning och infiltrering från myndigheterna. Man kunde också i bokform börja berätta om bättre fungerande samhällen och på så sätt försöka visa på möjliga sociala förändringar.
Det fanns fandom och fanzines som utgavs i DDR, och även den vackert formgivna tidskriften Lichtjahr med sina sju nummer. Men SF-fans kunde misstänkliggöras som fiender till staten, och den Stanislaw Lem-Klub i Dresden grundades 1969, upplöstes och återbildades 1973 och upplöstes igen 1977, och grundarna blev avstängda från universitetet.
1989 skulle så ett DDR-konvent för SF hållas! Men murens fall kom emellan, så det blev aldrig av. Det var ju åtminstone en ljuv anledning till ett inställt konvent.
Döden som drivkraft i fantastik
Jag missade några inledande minuter men fick sedan höra fina diskussioner mellan författarna Michael Petersén, Gunilla Jonsson, Mats Strandberg och Helena Öberg ledda av Johan Jönsson. För Mats Strandberg hade det varit som KBT-terapi att skriva boken Slutet, där en komet utplånar hela jordens befolkning, för något som ofta skrämmer med döden är att bli lämnad ensam kvar, eller att tänka på sorgen som kommer efter. Men här dör alla på en gång - demokratiskt! Han blev nästan avundsjuk på sina romanfigurer.
De flesta religioner handlar om att förklara vad som händer efter döden, så i och med att befolkningen sekulariseras finns ett behov av böcker och filmer som tar upp döden och även vad som kan komma efteråt. Science fiction kan ta upp tankarna om döden både i ett kosmiskt perspektiv och på ett helt personligt plan. Det är för att SF har utvecklats och blivit mer seriöst och nyanserat sedan de första pulp-åren, så att man kan ta frågeställningarna och beskrivningarna på allvar.
SF där man laddar upp sitt medvetande eller transplanterar sin hjärna eller klonar sig är ett sätt att lura döden. Men då finns även, flikade Michael Persson in, idén om True Death som man behöver förhålla sig till både i de här historierna och i vampyrberättelser.
I ett inpass från publiken fick vi höra en önskan om att se mer av den död hon ser i sjukvården; den som faktiskt är lugn, fin och helt naturlig, i motsats till alla hemska och spektakulära dödsfall eller hot som man måste fly från i litteraturen.
Vi fick några exempel på bra böcker om döden från paneldeltagarna: Kitty Crowther, som låter barn få se även det som är trasigt och fult och svårt som döden; Bröderna Lejonhjärta; Neville Shutes On the Beach om de sista överlevande efter ett kärnvapenkrig; Don DeLillos White Noise och Zero K, och Kurt Vonneguts berättelser som kan låta oss skratta åt en död som slår slumpmässigt, men också låta oss fundera på det absurda i att skicka ut människor till krig och död.
Så var det invigning av Replicon och Swecon! De fyra hedersgästerna gav alla några perspektiv på fantastik idag. Annalee Newitz talade om hur dagens missnöje med de styrande kan leda till en anti-vetenskaplig inställning och att vi kanske kan visa något hoppfullt ändå. Charlie Jane Anders fyllde på med uttrycket Hope Punk och att vi också ser hur dagens fantastik är mer inkluderande har deltagare från olika etnicitet, sexuell läggning och andra bakgrunder. Gunilla Jonsson talade om hur rollspel som Mutant kan låta en tänka igenom katastrofer på en lägre, vardaglig nivå och dessutom är rollspel och läsning långsamma lågenergiaktiviteter vilka inte tär så mycket på planeten. Michael Persson avslutade med att uppmana alla att inte slösa med flygresor, köttätande och liknande, och trots att han inledde med att säga att vi är körda så hoppas han på att de unga skall kunna göra en skillnad för vår planet.
Time travel
Sist på fredagen satt jag med Annalee Newitz och Eva Holmqvist i panelen om tidsresor, modererad av Jerry Määttä. Än en gång har jag bara få detaljer från diskussionen, förutom att Annalees och Ewas inlägg kändes mycket mer genomtänkta och nyanserade än mina. Men det var roligt att få prata om olika former av tidsresor i fiktion och eventuella implikationer om det funnes på riktigt. Kan man eller kan man inte ändra på nuet/framtiden genom händelser i det förflutna? Vilka skulle resa, och i vilket ändamål? Historiker, turister, de som har en plan för att förändra världen? Som goda exempel på tidsresor nämnde jag filmen Twelve Monkeys, för att varje tidsresa är litet farlig och oförutsägbar, och Octavia Butlers Kindred, som blixtbelyser skillnader mellan nu och då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar