Min fantastiska väninna

Många har läst Elena Ferrantes böcker om väninnorna Lila och Lenù, ännu fler har inte gjort det, men för båda grupperna är det värt det att se TV-serien som bygger på den första boken, Min fantastiska väninna. De båda flickornas historia blir mycket tydligare i sina rätta miljöer, miljöer jag inte helt kunde föreställa mig när jag läste boken. Där är de smutsgråa, fyrkantiga husen där alla mindre bemedlade i berättelsen bor, placerade kring en lika fyrkantig innergård så att alla ser och hör vad som försiggår i husen. Och det är samma visa nästan överallt: en knapp tillvaro med hårt arbete, frustration över att vara låst på sin plats och utbrott av våld när ilskan inte går att hålla inne. Män slåss med män, kvinnor med kvinnor, och föräldrar slår sina barn när de inte lyder.

Barnen går i skolan medan föräldrarna knuffar dem i riktning mot vuxenvärlden, onödigt tidigt i våra samtida ögon. Kärleksband skall knytas redan i tioårsåldern, och efter några år i skolbänken tas du därifrån för att hjälpa dina föräldrar i arbetet eller i hemmet. Men Lenù och Lila är duktiga i skolan och känner sig hemma i världen de läser om i böcker, den som är så olik de grå hemmakvarteren. Berättelserna blir en väg bort från den pinsamma vardagen och ett starkt band mellan dem båda.

Men i den gemenskapen ser vi ändå med Lenús ögon hur Lila är annorlunda än hon själv, och gör saker som är svåra att förstå. Eller inte helt obegripliga, för i ljuset av vad som händer omkring dem står det klart att Lila inte bara reagerar utan tänker några steg längre och försöker forma livet till något bättre för henne själv.

Att läsa vidare efter folkskolan är det inte många som gör, ens om de har gott läshuvud. Med ingripande från flickornas kloka lärarinna lyckas Lenùs föräldrar övertalas att låta henne läsa vidare, trots att det kostar dem pengar de har ont om. Men Lilas far slår handgripligen ned hennes önskningar. Det är inte första och inte sista gången Lila finner sig i en situation där allt trycker henne bort från det hon vill. Den unga skickliga skådespelerskan Gaia Girace fyller Lilas ansiktsdrag med förakt för idioterna framför henne, en aning uppgivenhet men framför allt en vilja att pressa sig vidare, kosta vad det kosta vill.

Vid sidan om henne står Lenù (Margherita Mazzucco) vars begynnande klassresa sätter press också på henne, men som alltid ger henne en svag känsla av skam inför Lila, Lila som egentligen är den klokaste, men som är fast i värre omständigheter. Och ändå är Lila så obegripligt stark och lyckas vrida dåliga förutsättningar mot något bättre.

Filmatiseringen ger som sagt möjligheten att se miljöerna där flickorna är instängda, och likaså de ögonblick när större vidder öppnar sig för dem med de överväldigande känslor de kan föra med sig: landskapet utanför hemkvarteren, besöket i Neapels finare kvarter, båtfärden till Ischia. Minst lika viktigt är samspelet mellan människor, den ständiga maktkampen med eller utan våld, de tydliga bevisen på att pengar och styrka är vad som ger en makt att leva friare. De åtta delarna i TV-serien är är mycket väl adapterade från boken, och en viktig och givande inblick i livet i Italien på 1950-talet, och i hur en vänskap kan vara stark och ändå full av motsättningar.