På den böhmiska landsbygden finns inga framtidsutsikter, och arbetet på värdshuset är slitsamt. Den unga Martha längtar desperat bort, till det varmare landet bortom havet, och hennes mor är ständigt trött. Så när välbeställda, ensamma resande tar in brukar mor och dotter söva honom, ta hans pengar och lämna honom att dö! Snart, snart har de fått ihop vad som behövs för att börja ett nytt liv; bara ett offer till!
Jan lämnade sin familj för tjugo år sedan och har bott i just det varma landet bortom havet. När han hörde att hans far dött återvände han till hembyn med sin hustru för att hjälpa sin mor och syster. Men när han besökte sitt barndomshem kände de inte igen honom, och nu tvekar han inför att röja sin identitet. Han skall ta in på deras värdshus utan hustrun och avslöja sig för dem nästa dag, när omständigheterna känns rätt.
Albert Camus skrev pjäsen Missförståndet 1942-43 i Nazi-ockuperade Frankrike. Historiens upplägg och alla små tecken tycks redan från början peka mot ett olyckligt slut. Passet med Jans familjenamn och födelseort ligger framme oläst länge. Men kanske är inte brottet oundvikligt. I en kuslig scen tillsammans med den drogade, sovande Jan bryts moderns och dotterns viljor mot varandra. Där dottern måste, måste bort för att inte slösa bort sitt liv och alltså vill vittja även denne främlings fickor, håller modern emot av skälet att hon är för trött för att orka handskas även med detta offer.
Borås Stadsteater sätter upp denna pjäs med det absurda vridet till max och ytterligare en bit. Alla karaktärer gestaltar sina känslor på högvarv: Madeléne Evertsson som Martha är ivrig och snabb till ilska; Alexander Ohakas som Jan är nervös och fladdrig; Alexandra Drotz Ruhn som Jans hustru Maria är skeptisk i högt tonläge. Detta lägger en onödig distans mellan de verkliga känslor som beskrivs och vad som spelas på scenen; jag får gång på gång skala bort det jag ser för att jag vill leva mig in i de verkliga sorger som pjäsen innehåller. De som kommer bättre undan i den här regin är Anna K Wallander vars trötthet genomsyrar hela modern och gör henne mer naturlig, och Markku Vuorenniemi i sina få men signifikanta insatser.
Något annat som får upplevelsen att hacka i mina öron är att man genomgående använder "en" istället för "man". Trots att jag vet att många väljer att tala så är det för mig fortfarande som en dialekt som inte är min dialekt. Andra detaljer som den nakna scenografin och skådespelarnas sminkning i vitt med blå detaljer och knallorange peruker är lättare att vänja sig vid, även om jag inte helt ser vad det tillför. Jag är ändå glad att Borås Stadsteater och Jonas Österberg Nilsson gör en så här avancerad uppsättning av en mycket intressant pjäs.
Länk till Borås Stadsteaters sida om Missförståndet
Jan lämnade sin familj för tjugo år sedan och har bott i just det varma landet bortom havet. När han hörde att hans far dött återvände han till hembyn med sin hustru för att hjälpa sin mor och syster. Men när han besökte sitt barndomshem kände de inte igen honom, och nu tvekar han inför att röja sin identitet. Han skall ta in på deras värdshus utan hustrun och avslöja sig för dem nästa dag, när omständigheterna känns rätt.
Albert Camus skrev pjäsen Missförståndet 1942-43 i Nazi-ockuperade Frankrike. Historiens upplägg och alla små tecken tycks redan från början peka mot ett olyckligt slut. Passet med Jans familjenamn och födelseort ligger framme oläst länge. Men kanske är inte brottet oundvikligt. I en kuslig scen tillsammans med den drogade, sovande Jan bryts moderns och dotterns viljor mot varandra. Där dottern måste, måste bort för att inte slösa bort sitt liv och alltså vill vittja även denne främlings fickor, håller modern emot av skälet att hon är för trött för att orka handskas även med detta offer.
Borås Stadsteater sätter upp denna pjäs med det absurda vridet till max och ytterligare en bit. Alla karaktärer gestaltar sina känslor på högvarv: Madeléne Evertsson som Martha är ivrig och snabb till ilska; Alexander Ohakas som Jan är nervös och fladdrig; Alexandra Drotz Ruhn som Jans hustru Maria är skeptisk i högt tonläge. Detta lägger en onödig distans mellan de verkliga känslor som beskrivs och vad som spelas på scenen; jag får gång på gång skala bort det jag ser för att jag vill leva mig in i de verkliga sorger som pjäsen innehåller. De som kommer bättre undan i den här regin är Anna K Wallander vars trötthet genomsyrar hela modern och gör henne mer naturlig, och Markku Vuorenniemi i sina få men signifikanta insatser.
Något annat som får upplevelsen att hacka i mina öron är att man genomgående använder "en" istället för "man". Trots att jag vet att många väljer att tala så är det för mig fortfarande som en dialekt som inte är min dialekt. Andra detaljer som den nakna scenografin och skådespelarnas sminkning i vitt med blå detaljer och knallorange peruker är lättare att vänja sig vid, även om jag inte helt ser vad det tillför. Jag är ändå glad att Borås Stadsteater och Jonas Österberg Nilsson gör en så här avancerad uppsättning av en mycket intressant pjäs.
Länk till Borås Stadsteaters sida om Missförståndet
 |
| Foto: Amelia Bordahl |
Du gör dig turer till Borås ibland också? Imponerande!
SvaraRaderaApropå nymodigheter i språket håller jag med dig. "Hen" kan väl vara praktiskt, även om jag själv inte använder det. Men "en" i st f "man" irriterar mig ordentligt. En får tacke, sa värmlänningen. Värmlänningar och andra som använder det dialektalt, helt okej, men det låter pinsamt ansträngt när man (sic!) använder det av endast krystade korrekta skäl.
Ja, jag har turen att få tillbringa semesterdagar i en liten stuga vid en sjö där! Och då försöker vi pricka in teater, konserter och utställningar. Det finns en hel del i den energiska textil och postorderstaden, även om vi tyvärr ofta missar det för att vi kommer på helgdagar.
SvaraRaderaTack för exemplet på värmländskt tal! Det är just det som får mig att tveka; jag vill inte ta över en annans dialekt i onödan.