I Kill Giants

Jättar är stora, dumma varelser som förstör det som kommer i deras väg. Barbara vet mycket om de olika sorters jättar som finns, och hon vet också hur man kämpar mot dem. Nu ser hon omen kring huset där hon bor, och förbereder sig på kommande strider. Klokt lägger hon ut fällor i skogen, och prövar olika lockbeten för att kunna lura dem dit hon vill.

I skolan har hon lagt ut skyddande amuletter och ristat in besvärjelser. Vad tycker klasskamraterna om den udda flickan med kaninöron och en hjärtformad väska som ingen får röra? De flesta lämnar henne i fred, men mobbaren Taylor stör sig på Barbara och bråkar ofta med henne. Barbara behöver inga vänner, och inga samtal med den vänliga psykologen Mrs. Mollé, för hon har viktiga uppgifter som kallar på henne. Men Sophia, den nya grannflickan som just flyttat in från England, vill lära känna Barbara, och det blir början på en vänskap som inte är enkel men ändå viktig för dem båda.

Filmen I Kill Giants går en fin balansgång mellan fantasy och fantasi. Till en början ser vi världen med Barbaras ögon, och de monster hon ser och de besvärjelser hon utför känns verkliga och viktiga. Men den jobbiga vardagen bryter in, och vi börjar ana att jättarna är symboler för något annat som Barbara försöker hålla ifrån sig. Hon håller till i källaren i huset vid havet, där den utmattade storasystern Karen måste ta hand om Barbara, en tonårsbror och arbetet. Scenerna när Barbaras närmaste försöker få henne att närma sig sanningen är gripande exempel på en omvärld som försöker nå fram till en människa som är fast i sin egen föreställningsvärld. Men filmen behåller hela tiden också sympatierna för Barbara och hennes viktiga kamp mot jättarna, och det är väldigt bra gjort genom den mycket sorgliga men stärkande upplösningen.

Filmen är baserad på en seriebok med samma namn, och är mycket fint regisserad och spelad av alla inblandade.