fredag 22 mars 2019

The Ballad of Buster Scruggs

Buster Scruggs rider in i våra hjärtan med sina käcka sånger och sitt jordnära tilltal. Jodå, han har knäppt några gubbar på sin väg, men sådant är livet i Vilda Västern, och han verkar ju vara en allmänt hygglig prick. Några till knäpper han när han kommer till det mysiga lilla spritskjulet runt hörnet från de höga klipporna - och några till i nästa stad... Han är kanske litet väl snabb med pickadollerna, vår Buster. Men hupp! Så är hans ballad slut, efter bara en kvart!


Då vänder vi blad i filmboken: texten tonar ut, en ny text och en fint målad ögonblicksbild ur nästa kapitel. Bröderna Coen har även tidigare skapat filmer som känts som kapitelberättelser, med O Brother, Where Art Thou? och Inside Llewyn Davis som goda exempel. Deras True Grit var en originell westernhistoria med allvar och humor. Nu slår vi oss ned med en gamla tiders pojkbok och bläddrar oss fram genom några berättelser om Vilda Västern. Så gott som alla novellerna har Döden som ett viktigt inslag, men alla har helt egna karaktärer. De kan vara sorgliga, huvudpersonerna kan vara burdusa eller grymma, men berättelserna själva tappar inte sin sympati för de dumma, naiva, beräknande och svaga människorna som försöker överleva på olika sätt.


Bankrånare, boskapstjuv - är det ett lättare liv än att bruka jorden och svettas tillsammans med djuren varje dag? Inte när man blivit fångad av arga cowboys och är på väg att bli lynchad, men den unge cowboyen i nästa berättelse tappar inte modet för det. I en annan historia kommer en väderbiten guldgrävare till en idyllisk dal, som ingen människa har rört och kanske heller ingen har sett förut. Det är både imponerande och rörande att se hur han systematiskt gräver upp hela flodstranden efter guldådern. Fastän han lämnar fula märken efter sig vet vi att naturen, som inte ens själv vet hur vacker den är, kommer att återerövra marken när människan slutat med sina lekar.


Jo, en del av berättelserna är riktigt, riktigt sorgliga, men alla är så väl berättade av såväl regissörer som skådespelare att det känns gott att ha sett dem. För att inte tala om hur vackra några av miljöerna är, vare sig de är skapade av naturen eller av människan, med gott eller ont uppsåt. Fastän människorna vi såg är uppdiktade är det bra att vi har fått veta deras historier.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar