onsdag 23 januari 2019

Spoonbenders av Daryl Gregory

Under några år på 1970-talet var allmänhetens intresse för paranormala förmågor stort. I TV-program använde Uri Geller sina krafter till att böja skedar på scenen och till och med ända ned i ivriga tittares besticklådor. USA:s arm'e undersökte möjligheterna att utveckla och använda telepati, telekinesi och liknande förmågor för att spionera på sina fiender. En grupp av människor med dessa förmågor var - i Daryl Gregorys bok Spoonbenders - familjen Telemachos, och även de var på väg att få sin tid i rampljuset när de blev avslöjade som bluff i en TV-show.

Men saken är den att familjemedlemmarna verkligen hade psykiska krafter över det normala. Vilka de är får vi veta efter hand under läsningen. Det har gått tjugoett år, det är 1990-tal och familjen är mer eller mindre trasig. En del av dem skyller på det grymma avslöjandet i TV-rutan, men när vi kommer de nu uppvuxna barnen på djupet står det klart att deras förmågor gör deras liv svårt och i vissa fall nästan outhärdligt. Det är de partierna i boken som är mest givande, inte bara för den sympati de väcker för de utsatta utan för författarens inlevelse i hur en gåva kan bli en förbannelse.

Till största delen är tyvärr boken inte lika läsvärd, och det beror på att den handlar om själviska personer som gör dåliga saker av dumhet, missriktad vilja att hjälpa och ordna upp och ren egoism. Sådana berättelser kan också vara bra men Daryl Gregory är inte rätt man att skriva den historien. Det finns en jobbig unkenhet som genomsyrar alltför mycket i boken; fadern och äldste sonen Telemachos krånglar in familjen i farliga affärer med den lokale maffiabossen och blir sura om inte dottern har maten på bordet, och på första sidan får vi veta hur den tonåriga sonsonen upptäcker förmågan att kunna lämna sin kropp medan han blir upphetsad av att tänka på sin kusin. Det är för mycket av sådana grabbigheter för att det skall uppväga den redan mediokra handlingen och prosan.

2 kommentarer:

  1. Mycket intressant recension, bra analys. Synd ändå eftersom boken, som sagt, borde ha varit bra.

    SvaraRadera
  2. Tack för kommentaren, det värmer ändå!

    SvaraRadera