Jodå, de är vad de heter; Kloker, Butter, Prosit, Toker, Glader, Blyger och Trötter. De är dock inte de glada karaktärerna från Disneys animering utan slitna män i 430-årsåldern, klädda i blekta nyanser av grått och brunt. De är vad de heter, men det är ingen välsignelse. Butter och Blyger har medicinerats för sina personlighetsdrag men det har inte hjälpt, inte heller tabletterna Trötter fått för att kunna sova. Kloker är en besserwisser med tyranniska drag, och Toker kan också göra en litet rädd när hans galenskaper tar överhanden. Han är fortfarande besviken över de filmroller han sökte och inte fick, även om han beundrar Ipren-mannen för vad han gjorde av reklamuppdraget.
Huset är större än världen, säger Kloker, för världen är huset, gruvan och luften emellan. Men Butter talar om kliniken i Wien, och hos Trötter dyker det upp minnen av Skåne och allt som finns där; Kal P Dal, Edward Persson och mycket mer. Det talet väcker Klokers vrede! Ilskan ligger nära ytan för flera av dvärgarna, och vredesutbrotten återkommer regelbundet som de säkert gjort i hundratals år. De har sina rutiner och traditioner. Att sjunga hör till dem även om alla dvärgarna fasar för varje broders sång. Och visst kan man bli sjösjuk av Tokers skeva stämma, och tröttna på Gladers sång, men dvärgarna missar något när de sätter på sig hörselskydden inför Prosits insats. Highway To Hell säger han att det skall bli, men vi får njuta av en helt underbar O Helga Natt. Och medan de övriga sov fick vi också höra I Got You Babe i en rörande duett mellan Blyger och Snövit.
Jo, Snövit är med på scenen från början, fast nedstoppad i en låda som dvärgarna bara vågar titta ned i när hon är tyst. När hon ropar på att släppas ut sparkar de på lådan tills hon tystnar. Den där lådan och det näpna innehållet oroar dvärgarna, och de vet inte vad de skall göra med det. Och visst hade de rätt i att tveka, för när Snövit äntligen tar sig ut ur plåtlådan är det hon som tar över med hjälp av några rejäla käftsmällar och pungsparkar. Nu tar hon dvärgarna i upptuktan och släpar dem in på tvåtusentalet. Deras stillsamma balett stöps om till twerkande och Prosits röst coachas om i stil av den mest självgoda Idol-domare man kan tänka sig.
Känslorna svallar höga nästan hela tiden och dvärgarnas surrealistiska världsbild med finkulturella och någorlunda samtida referenser välts bara över till en annar form av absurditeter när Snövit tar makten. I en pjäs fullmatad med fantastiska replikskiften hajar man ändå till av den bryska uppmaningen "Nu skär ni av er kukarna och lägger dem under granen". Aj, aj! Det här blir en mycket ovanlig julafton för dvärgarna och överraskningsgästen Snövit.
Historien som Staffan Valdemar Holm presenterar för oss är så tight regisserad och välspelad att det är en fröjd att se. Varenda roll och varenda skådespelare på scenen är fantastisk; Blyger 436 år (Sten Ljunggren), Butter 429 år (Lennart Jähkel), Glader 427 år (Ole Forsberg), Kloker 439 år (Göran Ragnerstam), Prosit 432 år (Fredrik Zetterström), Toker 434 år (Sven Ahlström), Trötter 435 år (Niklas Falk) och den imponerande Snövit (Maja Rung). Snövit på Stadsteaterns Klarascen är helt galen och otroligt rolig, och det är å ena sidan rättvist att alla föreställningar är slutsålda, å andra sidan synd att inte ännu fler kan se den, leva sig in i alla känslosvall och mest av allt skratta högt.
Länk till Stadsteaterns sida om Snövit
Huset är större än världen, säger Kloker, för världen är huset, gruvan och luften emellan. Men Butter talar om kliniken i Wien, och hos Trötter dyker det upp minnen av Skåne och allt som finns där; Kal P Dal, Edward Persson och mycket mer. Det talet väcker Klokers vrede! Ilskan ligger nära ytan för flera av dvärgarna, och vredesutbrotten återkommer regelbundet som de säkert gjort i hundratals år. De har sina rutiner och traditioner. Att sjunga hör till dem även om alla dvärgarna fasar för varje broders sång. Och visst kan man bli sjösjuk av Tokers skeva stämma, och tröttna på Gladers sång, men dvärgarna missar något när de sätter på sig hörselskydden inför Prosits insats. Highway To Hell säger han att det skall bli, men vi får njuta av en helt underbar O Helga Natt. Och medan de övriga sov fick vi också höra I Got You Babe i en rörande duett mellan Blyger och Snövit.
Jo, Snövit är med på scenen från början, fast nedstoppad i en låda som dvärgarna bara vågar titta ned i när hon är tyst. När hon ropar på att släppas ut sparkar de på lådan tills hon tystnar. Den där lådan och det näpna innehållet oroar dvärgarna, och de vet inte vad de skall göra med det. Och visst hade de rätt i att tveka, för när Snövit äntligen tar sig ut ur plåtlådan är det hon som tar över med hjälp av några rejäla käftsmällar och pungsparkar. Nu tar hon dvärgarna i upptuktan och släpar dem in på tvåtusentalet. Deras stillsamma balett stöps om till twerkande och Prosits röst coachas om i stil av den mest självgoda Idol-domare man kan tänka sig.
Känslorna svallar höga nästan hela tiden och dvärgarnas surrealistiska världsbild med finkulturella och någorlunda samtida referenser välts bara över till en annar form av absurditeter när Snövit tar makten. I en pjäs fullmatad med fantastiska replikskiften hajar man ändå till av den bryska uppmaningen "Nu skär ni av er kukarna och lägger dem under granen". Aj, aj! Det här blir en mycket ovanlig julafton för dvärgarna och överraskningsgästen Snövit.
 |
| Foto: Sören Vilks |
Länk till Stadsteaterns sida om Snövit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar