Jules Massenets opera om Don Quijote målar upp Riddaren av den Sorgliga Skepnaden så som vi väl mest tänker på honom idag; som en oförarglig gubbe, förläst på riddarromaner till den grad att han lever i en drömvärld, men med ett hjärta av guld. Kanske har han nästan blivit en skyddsängel för världens bokmalar, som likt Don Quijote bär med sina böcker överallt medan världen flimrar av andra händelser. I själva verket är Cervantes romanfigur en envis och okänslig typ som attackerar oskyldiga med stor brutalitet, och själv utsätts för rejäla kok stryk och annat rådbråkande. Men, som sagt, Massenets opera har polerat av kanterna och Carl Johan Karlssons regi har lyft historien till lysande höjder.
Den kända scenen med striden mot väderkvarnarna är effektfullt framställd på scenen; den trogne vapendragaren Sancho Panza (Marcus Jupither) försöker övertyga sin riddare om att det inte är jättar de möter, men vi ser de vinande armarna och den viktiga strid som utspelar sig i huvudet på Don Quijote (Johan Schinkler), och det känns verkligt och spännande.
Den Dulcinea som är föremål för Don Quijotes höviska kärlek är en femme fatale i sin by, och hon (snyggt sjungen av Katija Dragojevic) gör entré inspirerad av Madonnas Material Girl, i sin tur inspirerad av Marilyn Monroe, i en karamellrosa klänning och glittrande smycken. Den litet pinsamme friaren Don Quijote skickar hon ut för att hämta tillbaka hennes smycke, som stulits av ett rövarband. Så grymt att skicka den gamle mannen på ett så farligt uppdrag! Han hamnar i klorna på de sexiga rövarna, och riskerar en plågsam död. Men rövarna ödmjukas inför riddarens stoiska attityd till sitt öde, och ger honom faktiskt halsbandet tillbaka.
Musiken klingar skönt spanskt varje gång Dulcinea och hennes beundrare äntrar scenen, och det är en fröjd att se dansarna röra sig i de långa kjolarna med färgsprakande volanger. Johan Schinkler och Marcus Jupither gör sina roller väl, med starka röster och djup inlevelse. Alla sånginsatser är goda och hela ensemblen är väl koreograferad. Illustrationer av Gustave Doré uppblåsta till övermänsklig storlek bygger upp scenografin, och det är speciellt vackert att se de fluffiga molnen som ramar in scenen, och den personliga solen som stiger upp. Och visst kommer man att tänka på Terry Gilliam (som ju försökt att göra en film om Don Quijote i fyrtio år) när man ser kromosomrosorna och de snurrande männen som faller in i scenbilden, och käpphästarna våra huvudpersoner rider på (och som alltid får hö när de kommer till Dulcineas stad). Folkoperans uppsättning av Don Quijote är rolig och rörande och mycket väl värd att se.
Länk till Folkoperans sida om Don Quijote
Den kända scenen med striden mot väderkvarnarna är effektfullt framställd på scenen; den trogne vapendragaren Sancho Panza (Marcus Jupither) försöker övertyga sin riddare om att det inte är jättar de möter, men vi ser de vinande armarna och den viktiga strid som utspelar sig i huvudet på Don Quijote (Johan Schinkler), och det känns verkligt och spännande.
Den Dulcinea som är föremål för Don Quijotes höviska kärlek är en femme fatale i sin by, och hon (snyggt sjungen av Katija Dragojevic) gör entré inspirerad av Madonnas Material Girl, i sin tur inspirerad av Marilyn Monroe, i en karamellrosa klänning och glittrande smycken. Den litet pinsamme friaren Don Quijote skickar hon ut för att hämta tillbaka hennes smycke, som stulits av ett rövarband. Så grymt att skicka den gamle mannen på ett så farligt uppdrag! Han hamnar i klorna på de sexiga rövarna, och riskerar en plågsam död. Men rövarna ödmjukas inför riddarens stoiska attityd till sitt öde, och ger honom faktiskt halsbandet tillbaka.
Musiken klingar skönt spanskt varje gång Dulcinea och hennes beundrare äntrar scenen, och det är en fröjd att se dansarna röra sig i de långa kjolarna med färgsprakande volanger. Johan Schinkler och Marcus Jupither gör sina roller väl, med starka röster och djup inlevelse. Alla sånginsatser är goda och hela ensemblen är väl koreograferad. Illustrationer av Gustave Doré uppblåsta till övermänsklig storlek bygger upp scenografin, och det är speciellt vackert att se de fluffiga molnen som ramar in scenen, och den personliga solen som stiger upp. Och visst kommer man att tänka på Terry Gilliam (som ju försökt att göra en film om Don Quijote i fyrtio år) när man ser kromosomrosorna och de snurrande männen som faller in i scenbilden, och käpphästarna våra huvudpersoner rider på (och som alltid får hö när de kommer till Dulcineas stad). Folkoperans uppsättning av Don Quijote är rolig och rörande och mycket väl värd att se.
Länk till Folkoperans sida om Don Quijote
 |
| Foto: Markus Gårder |
En riktigt fin opera med vacker musik, bra fler-nivås och djupskapande dekor, och starka insatser, framförallt gillade jag Sancho Panza och Don Quijote själv.
SvaraRaderaDock, återigen, stora minus för det reflexmässiga postmoderna klottrandet i form av S&M-banditer a la Tom of Finland och draggande flamencodansare. Onödigt.
Extra pluspoäng för Don Quijotes gestaltning (även till viss del gällande för Sancho) med spanskt svarta femtonhundratals kläder, jacka och puffbyxor. Och en tidstypisk spansk hjälm, och då inte den direkt konquistador-doftande morionen (en stor båtliknande hjälm) utan den mindre "päron"-hjälmen - excellente, magnifico!
Sekunderar det Jenny skrev om att orginalbokens Don Quijote mest är en mordisk och livsfarlig vettvilling och långt från den drömmande mysfarbror som ibland gestaltas. Men - mer opera!