På Chesil Beach

Det finns händelser som sätter djupa spår i en. Är de förknippade med en känsla av skuld eller skam, vare sig det egentligen är vårt fel eller ej, kan minnet dyka upp gång på gång i liknande situationer, och växa till något som formar ens personlighet och begränsar ens handlingar. Har man stöd och uppmuntran från sin omgivning eller tillräckligt stor självkänsla kan man komma förbi smärtsamma minnen, men ibland är omständigheterna olyckliga.

Florence och Edward är båda kloka unga människor, och de har funnit varandra! Deras musiksmak är olika, vilket kan vara nog så splittrande året 1962, men deras kärlek är så stark att de istället är nyfikna på varandras musik och passionen för den. De vill förena sina liv med varandra, och gifter sig, unga som de är och knappt landade i sina egna liv.

Men både Edward och Florence är märkta av saker i sin bakgrund, och ingen av dem har legat med någon annan. I en tid och ett samhälle som inte talar öppet om sex är det något mystiskt och litet farligt. På bröllopsnatten, ja, hela eftermiddagen fram till när det underliga skall ske, påverkar det stämningen mellan dem båda. I minnesblickar får vi se dem skratta, omfamna varandra och dela varandras drömmar, men ensamma på hotellrummet på Chesil Beach är de unga makarna stela inför varandra och osäkra om vad de bör göra härnäst.

Ian McEwan har själv skrivit filmmanuset till På Chesil Beach efter sin bok med samma namn, och därtill skrivit om en del i handlingen. Det som tacknämligen finns kvar är sympatierna för båda personerna, den fina presentationen av den starka kärleken och de plågsamma minnen som lägger krokben för den, och hur båda reagerar enligt vad de tror att de borde göra och fastnar i svårhanterade känslor. Båda huvudrollsinnehavarna och alla andra skådespelare i filmen gör goda insatser och gör hela filmen till en smärtsam men vacker skildring av två liv som hade kunnat höra samman.