Nathalie Djurbergs figurer är skapta i grälla färger, och den icke-realistiska estetiken i deras former understryks av att hon låter bakomarbetet synas i deras tillknådade former och de ryckiga rörelserna i start-stopp-filmatiseringen. Det är inte verkligheten vi ser utan en skapad värld av drömmar, drifter och odefinierade känslor från det undermedvetna. Figurerna - människor, djur, föremål som fått liv - lever ut lustar tillsammans eller på varandra. Sex, våld, frosseri, allt arbetas igenom om och om igen inte bara för att filmerna går runt i slingor utan för att aktörerna är fast i ett evigt pippande, piskande, tuggande, längtande.
I filmerna är det ofta någon eller några som utnyttjar en eller flera andra - om med eller utan tillåtelse är svårt att avgöra. Det är för mig omöjligt att urskilja några sympatier, vare sig med de utnyttjade eller med de som lever ut sina innersta drifter; allt är underkastat handlingen, euforin, känsloutbrotten. Det är därför jag inte blir övertygad av Nathalie Djurbergs konst; inte för att hon inte ger mig en liten gubbe att sympatisera med, utan för att jag inte hittar någon bärande idé förutom utlevandet. Jag förstår mycket väl att det här tuggandet av drifter är intressant och till och med katharsiskt för andra åskådare, men den känslan går mig förbi.
Det är ändå en välgjord och sevärd utställning som Moderna Museet visar upp, med Hans Bergs sugande musik i perfekt samklang med filmerna och skulpturerna. Det är roligt att få möta Djurbergs kreatur på museigolvet, och det är helt rätt att några av salarna är överfyllda av dem så att man måste kryssa försiktigt mellan (de inte så skrämmande) monstren i halvmörka salar - helt i linje med filmernas överdåd och excesser.
Länk till Moderna Museets sida om Nathalie Djurberg och Hans Berg
I filmerna är det ofta någon eller några som utnyttjar en eller flera andra - om med eller utan tillåtelse är svårt att avgöra. Det är för mig omöjligt att urskilja några sympatier, vare sig med de utnyttjade eller med de som lever ut sina innersta drifter; allt är underkastat handlingen, euforin, känsloutbrotten. Det är därför jag inte blir övertygad av Nathalie Djurbergs konst; inte för att hon inte ger mig en liten gubbe att sympatisera med, utan för att jag inte hittar någon bärande idé förutom utlevandet. Jag förstår mycket väl att det här tuggandet av drifter är intressant och till och med katharsiskt för andra åskådare, men den känslan går mig förbi.
Det är ändå en välgjord och sevärd utställning som Moderna Museet visar upp, med Hans Bergs sugande musik i perfekt samklang med filmerna och skulpturerna. Det är roligt att få möta Djurbergs kreatur på museigolvet, och det är helt rätt att några av salarna är överfyllda av dem så att man måste kryssa försiktigt mellan (de inte så skrämmande) monstren i halvmörka salar - helt i linje med filmernas överdåd och excesser.
Länk till Moderna Museets sida om Nathalie Djurberg och Hans Berg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar