Nöjesfält med åkattraktioner och restauranger målade i grälla färger koncentrerar och nästan tvingar fram glädje hos besökare som spenderar några timmar av sin tid där, men man skulle kunna bli galen av att stanna där för evigt. Det är dock där som Ginny lever, och som servitris på hummerrestaurangen Ruby's målad i inbjudande mintgrönt kommer hon aldrig bort från 1950-talets Coney Island. Den lilla lägenheten är en omgjord bar som ser inbjudande ut, men de stora, öppna fönstren släpper in blinkandet från nöjesfältet dygnet runt.
I filmen Wonder Wheel är det Mickey (Justin Timberlake) som för ordet, talande rätt in i kameran, men fokus ligger hos Ginny (Kate Winslet). Hennes make Humpty (Jim Belushi) åker iväg och fiskar med grabbarna och är rätt nöjd med livet, men Ginny har inget att se fram emot där hon sjasar från tallrikarna på Ruby's till tallrikarna hemma. Skådespelardrömmarna fick hon lägga på hyllan när hon fick Richie, den okontrollerbare sonen som sätter eld på prylhögar titt som tätt.
Mickey är en romantiker, med författardrömmar dessutom. Så mycket han kan läsa in i Ginnys uppgivna figur där hon går förbi honom! Snart har de båda fastnat i en intensiv och hemlig kärlekshistoria som ger båda ny energi. Men trots vad Mickey försöker intala sig själv är det svårt att se någon framtid för dem båda, på olika platser i livet och med olika drömmar om nya liv. Bland allt som blinkar och snurrar på Coney Island är det svårt att hitta ro och äkta kärlek.
Karaktärerna i filmen är alla litet upptrissade, talar mycket och exploderar i känslor med jämna mellanrum, och det går att känna igen från tidigare filmer av Woody Allen. Det stör litet när både Ginny och i nästa scen Mickey kanaliserar litet väl mycket av regissörens nervösa gester och tonfall, men det eskalerar tack och lov inte därifrån.
Med den begåvade Kate Winslet i huvudrollen vill man kanske gärna se Wonder Wheel som en variation på Allens fina film Blue Jasmine. Tyvärr känns den här filmen som att den saknar hjärta, hur mycket man än kan leva sig in i den pressade Ginnys känslor. I slutscenerna är det nästan elakt hur filmen låter Ginny förvandlas till något obehagligt inför våra ögon. Men man kan också se det som en brytningspunkt där Ginny ser på sina egna val och tänker sig att de har förvandlat henne till en annan sorts människa. Det är ändå minnesvärt att ha sett hur Ginny åtminstone för en tid hade en egen bubbla av lycka inuti den stora, grälla bubblan av lycka på Coney Island.
I filmen Wonder Wheel är det Mickey (Justin Timberlake) som för ordet, talande rätt in i kameran, men fokus ligger hos Ginny (Kate Winslet). Hennes make Humpty (Jim Belushi) åker iväg och fiskar med grabbarna och är rätt nöjd med livet, men Ginny har inget att se fram emot där hon sjasar från tallrikarna på Ruby's till tallrikarna hemma. Skådespelardrömmarna fick hon lägga på hyllan när hon fick Richie, den okontrollerbare sonen som sätter eld på prylhögar titt som tätt.
Mickey är en romantiker, med författardrömmar dessutom. Så mycket han kan läsa in i Ginnys uppgivna figur där hon går förbi honom! Snart har de båda fastnat i en intensiv och hemlig kärlekshistoria som ger båda ny energi. Men trots vad Mickey försöker intala sig själv är det svårt att se någon framtid för dem båda, på olika platser i livet och med olika drömmar om nya liv. Bland allt som blinkar och snurrar på Coney Island är det svårt att hitta ro och äkta kärlek.
Karaktärerna i filmen är alla litet upptrissade, talar mycket och exploderar i känslor med jämna mellanrum, och det går att känna igen från tidigare filmer av Woody Allen. Det stör litet när både Ginny och i nästa scen Mickey kanaliserar litet väl mycket av regissörens nervösa gester och tonfall, men det eskalerar tack och lov inte därifrån.
Med den begåvade Kate Winslet i huvudrollen vill man kanske gärna se Wonder Wheel som en variation på Allens fina film Blue Jasmine. Tyvärr känns den här filmen som att den saknar hjärta, hur mycket man än kan leva sig in i den pressade Ginnys känslor. I slutscenerna är det nästan elakt hur filmen låter Ginny förvandlas till något obehagligt inför våra ögon. Men man kan också se det som en brytningspunkt där Ginny ser på sina egna val och tänker sig att de har förvandlat henne till en annan sorts människa. Det är ändå minnesvärt att ha sett hur Ginny åtminstone för en tid hade en egen bubbla av lycka inuti den stora, grälla bubblan av lycka på Coney Island.
En film som verkar fånga sin tid och miljö (50-tal, nöjesfält) väl, något som Woody Allen ju brukar fixa fint. Ljuder av dåtidens rätt anskrämliga populärmusik (tacka vet jag rock!). Snygg Sopranos-cameo. Som sagt sorglig, men känns ändå rätt trivial som helhet.
SvaraRaderaTack för kommentaren, även om du har FEL om musiken som är UNDERBAR!
SvaraRadera