Manipulera världen är det alltfler konstnärer som vill, sedan halvtannat sekel och även tidigare. Man nöjer sig inte med att avbilda världen, utan vill omforma den antingen i ögonblicket genom installationer och happenings, eller på längre sikt genom att påverka oss betraktare och få oss att förändra världen.
Det sistnämnda är något jag är ganska trött på, och det av flera anledningar. Den främsta är att det antyder en konstnär som upptäckt något som vi andra missat och vill öppna våra ögon för det, vilket är ett gott mål vad gäller estetiska kvaliteter, men är förmätet när det gäller politiska och ekonomiska förhållanden i världen. Att tro att medmänniskorna är ovetande stackare som måste upplysas är en dålig inställning. Att tro det om konstpubliken är korkat på ett annat sätt, eftersom museibesökare i åratal sett tankeväckande utställningar och förmodligen redan innan var öppna för att se och motarbeta sociala orättvisor.
Utställningen med titeln Manipulera världen på Moderna Museet utgår från några verk av Öyvind Fahlström. Där finns ett som för mina tankar till okunniga får-konceptet: Mao-Hope March, en iscensatt demonstration på New Yorks gator med plakat med Bob Hope och ett insmuget plakat med Mao, och i en tillhörande ljudslinga frågas förbipasserande om de är lyckliga. Andra verk tar formen av Monopol för att visa hur makt och tillgångar i världen flyttas runt som i ett sällskapsspel av den grupp som har dem, vilket förstås är en effektiv bild.
Andra konstnärer bidrar med verk av olika mått av subversivitet. Mest tänkvärt är A Few Hours After The Revolution av Aslı Çavuşoğlu. Det visar i neon ordet Devrim - revolution - som skrivs på husväggar i mörkret och dagen därpå genast ritas om till geometriska former av regeringstrogna klottrare. Men ordet går ändå att läsa.
I ett futuristiskt inrett rum visas Factory of the Sun, en film av tyske Hito Steyerl. Den skall visa framsynta arbetare i en grupp som skapar ett dataspel som spelar dig och skapar ljus. Tyvärr är ljudet för slamrigt för att man skall kunna höra Yulias berättelse om förföljelserna som fick familjen att fly från Sovjetunionen; det är oklart hur den hänger ihop med simuleringarna i dataspelet; hur fungerar dataspelet egentligen?; passussen om det onda storbolaget Deutsche Bank föregås av att skådespelaren skämtar om att han måste spela skurk för att han är blond och det är oklart om utpekandet av DB är allvarligt eller ironiskt menat eller om DB sponsrar hela filmen.
Just sammanställningen av så många disparata samhällskritiska projekt är droppen som får min bägare att rinna över. Jag har sett flera konstverk som problematiserar missförhållanden i decennier, och visst skall man få kritisera utan att ha ett färdigt alternativ till det man finner är fel, men i det här fallet räcker det inte. Av en konstnär önskar jag mig visioner om en annorlunda värld hellre än dokumentära utpekanden av övergrepp. Visst kan de här konstnärliga visionerna om andra samhällsformer bli flummiga och irritera mig bara av den anledningen, men ändå, är det konst eller är det dokumentärfilmer vi ser? Om det är det senare så vill jag hellre se det med siffror och fakta, utrönat av journalister och forskare. Det finns en gräns för hur många gånger man kan gå in på ett museum/galleri och känna världens orättvisor, och på Moderna Muséet snubblade jag över min.
Eller, jag talar nog inte för alla. Det finns säkert många som vill och kanske till och med njuter av att påminnas om hur illa det står till i världen och gnugga sitt dåliga samvete. För egen del önskar jag mer konst och visioner, och att få se något som jag inte redan har sett.
Länk till Moderna Muséets sida om Manipulera världen
Det sistnämnda är något jag är ganska trött på, och det av flera anledningar. Den främsta är att det antyder en konstnär som upptäckt något som vi andra missat och vill öppna våra ögon för det, vilket är ett gott mål vad gäller estetiska kvaliteter, men är förmätet när det gäller politiska och ekonomiska förhållanden i världen. Att tro att medmänniskorna är ovetande stackare som måste upplysas är en dålig inställning. Att tro det om konstpubliken är korkat på ett annat sätt, eftersom museibesökare i åratal sett tankeväckande utställningar och förmodligen redan innan var öppna för att se och motarbeta sociala orättvisor.
Utställningen med titeln Manipulera världen på Moderna Museet utgår från några verk av Öyvind Fahlström. Där finns ett som för mina tankar till okunniga får-konceptet: Mao-Hope March, en iscensatt demonstration på New Yorks gator med plakat med Bob Hope och ett insmuget plakat med Mao, och i en tillhörande ljudslinga frågas förbipasserande om de är lyckliga. Andra verk tar formen av Monopol för att visa hur makt och tillgångar i världen flyttas runt som i ett sällskapsspel av den grupp som har dem, vilket förstås är en effektiv bild.
Andra konstnärer bidrar med verk av olika mått av subversivitet. Mest tänkvärt är A Few Hours After The Revolution av Aslı Çavuşoğlu. Det visar i neon ordet Devrim - revolution - som skrivs på husväggar i mörkret och dagen därpå genast ritas om till geometriska former av regeringstrogna klottrare. Men ordet går ändå att läsa.
I ett futuristiskt inrett rum visas Factory of the Sun, en film av tyske Hito Steyerl. Den skall visa framsynta arbetare i en grupp som skapar ett dataspel som spelar dig och skapar ljus. Tyvärr är ljudet för slamrigt för att man skall kunna höra Yulias berättelse om förföljelserna som fick familjen att fly från Sovjetunionen; det är oklart hur den hänger ihop med simuleringarna i dataspelet; hur fungerar dataspelet egentligen?; passussen om det onda storbolaget Deutsche Bank föregås av att skådespelaren skämtar om att han måste spela skurk för att han är blond och det är oklart om utpekandet av DB är allvarligt eller ironiskt menat eller om DB sponsrar hela filmen.
Just sammanställningen av så många disparata samhällskritiska projekt är droppen som får min bägare att rinna över. Jag har sett flera konstverk som problematiserar missförhållanden i decennier, och visst skall man få kritisera utan att ha ett färdigt alternativ till det man finner är fel, men i det här fallet räcker det inte. Av en konstnär önskar jag mig visioner om en annorlunda värld hellre än dokumentära utpekanden av övergrepp. Visst kan de här konstnärliga visionerna om andra samhällsformer bli flummiga och irritera mig bara av den anledningen, men ändå, är det konst eller är det dokumentärfilmer vi ser? Om det är det senare så vill jag hellre se det med siffror och fakta, utrönat av journalister och forskare. Det finns en gräns för hur många gånger man kan gå in på ett museum/galleri och känna världens orättvisor, och på Moderna Muséet snubblade jag över min.
Eller, jag talar nog inte för alla. Det finns säkert många som vill och kanske till och med njuter av att påminnas om hur illa det står till i världen och gnugga sitt dåliga samvete. För egen del önskar jag mer konst och visioner, och att få se något som jag inte redan har sett.
Länk till Moderna Muséets sida om Manipulera världen
"visioner om en annorlunda värld hellre än dokumentära utpekanden av övergrepp".
SvaraRaderaJag gillar den formuleringen.
Har inte sett utställningen på MM än, kanske det inte blir av heller, känns inte som om det behövs efter din rapport.
Just den problembeskrivning du nämner - att alltför många utställningar rapar upp kända fakta medan visionerna saknas - är nog en av anledningarna till att jag tröttnat på det mesta av samtidskonsten.
Jag gissade att du skulle förstå vad jag menar, Börje, och jag är glad att höra från dig! Det skall inte förkastas att konstnärer vill förmedla orättvisor och en vilja att göra rätt, även om jag inte skulle vilja kalla det för konst. Men konst förmedlar främst känslor; jag vill få mina fakta från källor som *inte* är känslostyrda, och därifrån kunna bilda min egen uppfattning om vad som behöver förändras i världen, och vad som är orättvist men ändå bättre än alternativet (kaos, anarki, den starkes rätt över den svage).
SvaraRaderaJag tror vi har i grunden samma uppfattning om konsten. - I min värld handlar konst om känslor medan samtidskonsten, det mesta av den konst som gäller idag är intellektuell konceptualism.
SvaraRadera